När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett ”Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. ”JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂

 

Jag fick min natt stulen

Ja, 2 tjuvar jobbade tillsammans som en väloljad industrimaskin med att hålla sömnen borta från min sida av sängen. Den ena drömde mardrömmar och levde om på ena sidan och den andra drömde aktiva drömmar som uppenbarligen involverade Darth Vader på den andra sidan. Jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är.

Jag hann med att sova 3 timmar ganska precis innan Darth V gjorde entré och värmde upp orkestern. Kl 04:39, när jag stod inför valet att bli arg och väcka alla och starta om hela jävla natten eller kräva time out, så väckte jag min bättre hälft och gav honom valet istället: Vem av oss lägger sig på soffan?
Det blev jag. Tyvärr blåste det ruskigt hårt ute och jag hade svårt att slappna av till ljuden av knakande träd, slamrande soptunnor och hårda vindbyar mot fönstren nu när jag plötsligt blev ensam, så jag lyckades bara skrapa ihop 1,5 timme till.

Idag känner jag mig overklig. Ikväll tänker jag lägga mig samtidigt som Simon. Vi får se hur det går…

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Babycafé, del 1 av 1

Jag ville gå på öppna förskolan med Simon, för att se om det gick att få kontakt med någon trevlig människa som också är föräldraledig. Jag vet inte vad jag egentligen hoppas på, för det lär bli svårt att hitta nån som både är trevlig OCH kapabel att konversera om saker utanför temat barn, på ett babycafé.

Husomhelst. Jag gogglade, och fick upp en del sidor från en del öppna förskolor i närheten, och alla såg extremt tråkiga och icke-uppstyrda ut. Alla utom en.

Svenska Kyrkan.

Babycafé 0 – 12 månader

I den här gruppen vänder vi oss till föräldrar med de minsta barnen, från att de är nyfödda och fram till dess barnet tar sina första steg. Vi fikar tillsammans, samtalar och utbyter tankar och erfarenheter om det som känns viktigt under barnens första år.

Vi har babysång klockan 13.30, då vi sjunger och dansar. Ibland har vi inbjudna gäster.

Jag har svårt, men alltså på riktigt, för den kristna tron. Alla får tro vad de vill och blabla, passar det dig så vad bra att du hittat din grej men min är det definitivt inte. Med det sagt, så vill jag poängtera att jag bara har bra erfarenheter av kyrkan. De är alltid trevliga, och under alla mina år utomlands har det varit tack vare kyrkan som jag lyckats skaffa mig ett socialt nätverk.

Så jag tänkte att vafan, det där håller säkert hög standard, vi går dit.

Idag var vi där.

Förutom alla logiska problem som jag ser med just den här religionen, så läser jag automatiskt in anledningar till tron hos folk jag träffar. Jag spekulerar hej vilt om otrygghet, faderlöshet, sökare och så vidare. Om det låter som att jag tror att jag är bättre än dem så stämmer inte det, för jag vet att under andra omständigheter så hade det kunnat vara jag.

Anyway. Jag hasade in där med Simon på armen och satte mig på en stol vid ett bord. Alla verkade redan känna nån som de satt och pratade med, så vi satt där själva och studerade alla bebbar och mammor och hur folk betedde sig och jag kom fram till att alla kände inte alls varandra. Det var bara så att de var lite mer socialt begåvade, piggare eller socialt utsvultna än vad jag var. Simon är till naturen (än så länge) lugn och intresserat avvaktande, så han var nöjd med att titta på alla. Sen fick han för sig att han var hungrig och powernappade vid bröstet så när sångstunden började var jag den enda som trippade in i sångrummet med en sovande unge (surprise).

Sångstunden inleddes med en vad-heter-dusång, vi gick hela varvet och vi var väl en 20 pers så när den evighetssången väl var slut grinade hälften av barnen. Då fick alla resa sig, och så skulle man dansa med ungen i famnen till en ärtig låt om ”Gud finns över mig, Gud finns under mig” och han var visst överallt den där liraren. Sen började CD-spelaren hacka, och sångtanten fortsatte (”desperat” låter elakt, så vi säger ”envist”) envist att sjunga till hackande musik, och då kände jag att det liksom fick räcka. Jag lyfte övertydligt upp Simon, sniffade honom dramatiskt på baken, rynkade demonstrativt näsan och gick ut.

Jag prövar nåt annat ställe nästa gång.

på babycafé
Simon med en passande svamp på magen i lugn och ro direkt efter sångkaoset.

Känslig med humörsvängningar

Jag känner mig rent generellt mycket känsligare nuför tiden än mitt vanliga jag. Jag menar mitt vanliga jag PK, pre kids. Eller kid, i mitt fall. Jag har som sagt inget tålamod.

Humöret är liksom skört. Jag är överkänslig och suger upp alla känslor jag har omkring mig och tror att de är mina egna, framför allt negativa känslor av nån dum anledning.

Johan och Ann på landet är ett bra exempel. Spänningen som låg under ytan precis hela veckan nötte ner mig helt och hållet och i flera dagar efter att de åkt kände jag mig deppig och dränerad på energi. Deppdipp.

Sen så har vi miniincidenter som i morse som kickstartar dagen på fel fot och får humöret att brinna upp som ett tomtebloss och tvärdö under askan innan jag hunnit orka öppna ögonen en andra gång.

Såhär var det:

Jag sover ganska hårt men liksom släpas i håret upp ur sömnen av Simon som ligger och gnäller. Han gråter inte; han låter förstå att han är redigt less på att ligga i sängen och det kan man förstå. Han har legat där i 12 timmar. Visserligen med 2 matpauser och 2 nappauser, men ändå. Eftersom det bara är lite gnäll, du vet den där sorten som man kan ignorera om man håller på med nåt men som man vet är på lånad tid, så vaknar jag inte helt. Jag halkar in och ur sömnen och har noll tidsperspektiv. Det kan ha gått en halvtimme eller det kan ha gått 2 minuter när jag segar mig upp på armbågen för att ta tag i gnället och får syn på Björn.

Björn ligger och läser sin bok.

Min första sammanhängande tanke för dagen blir att Björn uppenbarligen envist prioriterar sin bok över sonens gnäll och min sömn.

“Ligger du och läser”, låtsasfrågar jag.

“Ja”, säger han.

“Hör inte du att han gnäller?”

“Jo men jag orkar inte gå upp än.”

Tomtebloss. En arg blick. Jag lägger mig demonstrativt ner igen och efter ett par minuter tar Björn med sig Simon upp. Kvar ligger jag och deppar ilsket ihop. Jag underhåller vilda fantasier om hur jag tar DEN DÄR JÄVLA BOKEN ur händerna på honom, springer ut på balkongen i Carinas kök och skickar skiten över vägen och ut i hästhagen på andra sidan. Jag har världens sämsta omdöme, distans, humor och humör på morgonen. Varje morgon.

Senare på morgonen, när jag fått i mig frukost och sitter och ammar, frågar Björn mjukt hur det är fatt.

“Jag fick ett internt utbrott på din bok IGEN imorse eftersom jag tyckte att du prioriterar den framför att ta hand om Simon när han gnäller”, svarar jag surt och vet att jag egentligen inte har tillräckligt med säkra fakta för att komma med anklagelser.

“Jaha”, säger han och fortsätter samtidigt som han lämnar rummet: “men han pratade ju bara. Han lär sig ju aldrig att ligga själv om vi håller på som hönor med honom hela tiden.”

Hönor?! Tomtebloss. Höna? Jag?? FÖR ATT JAG VILL SOVA???

björns bokÄr jag rättvis? Tveksamt. Resonlig? Hm. Är det här viktigt om man bara backar ett andetag? O nej. Men där och då är svaret definitivt ja på samtliga frågor.

Så vad gjorde jag? Jomen alltså jag hade ju fått i mig frulle. Simon gnällde inte längre. Och Björn är en jättebra pappa. Alltså satt jag och glödde stilla inombords fram till lunch och avgjorde sen att jag inte orkade vara sur eftersom jag var för trött. Jo just det, jag fick en släng av paranoia också och fick för mig att Björn skulle tröttna och lämna mig om jag är sur jämt, blev därpå jätteledsen och totaldeppig och ville slänga mig i gräset bredvid promenadstråket och grina, varpå jag lät bli och tog mig samman och fotade den vackra stranden istället.

strandpromenad årestrandpromenad åre indalsälvenVi var alltså och promenerade längs Indalsälven i Åre med Carina idag. Bland annat. Men jag får berätta lite mer om det senare (också).

Konsten att sova själv

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära barn att sova själva – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.

Vad vill du?

Björn snarkar aldrig, men han gör en framgångsrik imitation av Darth Vader när han sover på rygg. Inte så att det väcker mig, oftast, men det gör det omöjligt för mig att somna.
Jag brukar köra in en hand under hans arm och liksom lyfta lite så att han ska vända på sig. Ofta vaknar han till och ser ut som om jag bett honom konstruera en matematisk formel för förhållandet mellan mängd bröstmjölk och antal sovtimmar, så jag måste förtydliga min gest med ett ”vänd på dig”.
Imorse däremot vaknade han tillräckligt för att formulera sig:
”Jag vet aldrig vad du vill när du gör sådär.”
”Jag vill alltid samma sak.”
”Va?”
”Vänd på dig.”
Han gav mig en matematisk-formel-blick igen och vände mig ryggen.

Förvirringen lär kvarstå.