När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Rysk roulette

När vi är hemma båda 2 så turas vi såklart om att byta blöja på Simon. Den som håller i honom brukar det bli, men inte alltid. Dagens filosofiska tanke står Björn för:

Björn: Det här med blöjbyte är lite som rysk roulette, eller hur?

Jag: Jaa… eller. Hur menar du?

Björn: Jo, för när man tar på sig att gå och byta blöja, så hoppas man på att det ska vara ett löst skott. Alltså inte bajs överallt.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Känslig med humörsvängningar

Jag känner mig rent generellt mycket känsligare nuför tiden än mitt vanliga jag. Jag menar mitt vanliga jag PK, pre kids. Eller kid, i mitt fall. Jag har som sagt inget tålamod.

Humöret är liksom skört. Jag är överkänslig och suger upp alla känslor jag har omkring mig och tror att de är mina egna, framför allt negativa känslor av nån dum anledning.

Johan och Ann på landet är ett bra exempel. Spänningen som låg under ytan precis hela veckan nötte ner mig helt och hållet och i flera dagar efter att de åkt kände jag mig deppig och dränerad på energi. Deppdipp.

Sen så har vi miniincidenter som i morse som kickstartar dagen på fel fot och får humöret att brinna upp som ett tomtebloss och tvärdö under askan innan jag hunnit orka öppna ögonen en andra gång.

Såhär var det:

Jag sover ganska hårt men liksom släpas i håret upp ur sömnen av Simon som ligger och gnäller. Han gråter inte; han låter förstå att han är redigt less på att ligga i sängen och det kan man förstå. Han har legat där i 12 timmar. Visserligen med 2 matpauser och 2 nappauser, men ändå. Eftersom det bara är lite gnäll, du vet den där sorten som man kan ignorera om man håller på med nåt men som man vet är på lånad tid, så vaknar jag inte helt. Jag halkar in och ur sömnen och har noll tidsperspektiv. Det kan ha gått en halvtimme eller det kan ha gått 2 minuter när jag segar mig upp på armbågen för att ta tag i gnället och får syn på Björn.

Björn ligger och läser sin bok.

Min första sammanhängande tanke för dagen blir att Björn uppenbarligen envist prioriterar sin bok över sonens gnäll och min sömn.

“Ligger du och läser”, låtsasfrågar jag.

“Ja”, säger han.

“Hör inte du att han gnäller?”

“Jo men jag orkar inte gå upp än.”

Tomtebloss. En arg blick. Jag lägger mig demonstrativt ner igen och efter ett par minuter tar Björn med sig Simon upp. Kvar ligger jag och deppar ilsket ihop. Jag underhåller vilda fantasier om hur jag tar DEN DÄR JÄVLA BOKEN ur händerna på honom, springer ut på balkongen i Carinas kök och skickar skiten över vägen och ut i hästhagen på andra sidan. Jag har världens sämsta omdöme, distans, humor och humör på morgonen. Varje morgon.

Senare på morgonen, när jag fått i mig frukost och sitter och ammar, frågar Björn mjukt hur det är fatt.

“Jag fick ett internt utbrott på din bok IGEN imorse eftersom jag tyckte att du prioriterar den framför att ta hand om Simon när han gnäller”, svarar jag surt och vet att jag egentligen inte har tillräckligt med säkra fakta för att komma med anklagelser.

“Jaha”, säger han och fortsätter samtidigt som han lämnar rummet: “men han pratade ju bara. Han lär sig ju aldrig att ligga själv om vi håller på som hönor med honom hela tiden.”

Hönor?! Tomtebloss. Höna? Jag?? FÖR ATT JAG VILL SOVA???

björns bokÄr jag rättvis? Tveksamt. Resonlig? Hm. Är det här viktigt om man bara backar ett andetag? O nej. Men där och då är svaret definitivt ja på samtliga frågor.

Så vad gjorde jag? Jomen alltså jag hade ju fått i mig frulle. Simon gnällde inte längre. Och Björn är en jättebra pappa. Alltså satt jag och glödde stilla inombords fram till lunch och avgjorde sen att jag inte orkade vara sur eftersom jag var för trött. Jo just det, jag fick en släng av paranoia också och fick för mig att Björn skulle tröttna och lämna mig om jag är sur jämt, blev därpå jätteledsen och totaldeppig och ville slänga mig i gräset bredvid promenadstråket och grina, varpå jag lät bli och tog mig samman och fotade den vackra stranden istället.

strandpromenad årestrandpromenad åre indalsälvenVi var alltså och promenerade längs Indalsälven i Åre med Carina idag. Bland annat. Men jag får berätta lite mer om det senare (också).

Sååååå trött…

Jag är inte världsmästare i att hantera sömnbrist, om man säger så. Jag är med andra ord värdelös på det.

Jag är trött, alltså är jag deppig. Jag tappar all energibuffert direkt och blir ledsen och ilsken och framför allt missunsam. Missunsamheten drabbar Björn, i och med att jag plötsligt anser att han drar det längsta strået varenda jävla dag.

Jag har inte sovit tillräckligt på en och en halv vecka. Jag menar hallå, till slut blir man ju knäpp.

När Björn gick upp i morse grät jag av trötthet, då hade jag varit vaken sen kl 5 eftersom Simon tränade ryggsim i sin säng och gnydde efter en ständigt undflyende napp. Mamma kom över i förmiddags och räddade mig — det är ju det mammor är till för — och gick ut med Simon, så jag fick sova hela 2 timmar. Hade hon inte gjort det hade jag och Björn med största sannolikhet varit ovänner nu.

Tack älskade mamma.

Vi Föräldrarpremien för 183 kr…

Premien från Vi Föräldrar kom idag, och nu minns jag vad det var som fick mig att nappa på erbjudandet; stora boken om sjuka barn.
image
Visst, det finns nåt som heter internet och 1177 vårdguiden, men en bok är i många fall mer lättöverskådlig. Och jag menar hallå, jag fick ju en duschgel. Vem hade inte trillat dit på det? Faktum är att jag fick ett meddelande för ett par dar sen om att just det här erbjudandet varit så populärt att premierna tagit slut och att det därför kunde dröja lite.