När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂

Jag fick min natt stulen

Ja, 2 tjuvar jobbade tillsammans som en väloljad industrimaskin med att hålla sömnen borta från min sida av sängen. Den ena drömde mardrömmar och levde om på ena sidan och den andra drömde aktiva drömmar som uppenbarligen involverade Darth Vader på den andra sidan. Jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är.

Jag hann med att sova 3 timmar ganska precis innan Darth V gjorde entré och värmde upp orkestern. Kl 04:39, när jag stod inför valet att bli arg och väcka alla och starta om hela jävla natten eller kräva time out, så väckte jag min bättre hälft och gav honom valet istället: Vem av oss lägger sig på soffan?
Det blev jag. Tyvärr blåste det ruskigt hårt ute och jag hade svårt att slappna av till ljuden av knakande träd, slamrande soptunnor och hårda vindbyar mot fönstren nu när jag plötsligt blev ensam, så jag lyckades bara skrapa ihop 1,5 timme till.

Idag känner jag mig overklig. Ikväll tänker jag lägga mig samtidigt som Simon. Vi får se hur det går…

Vi tränar på Simons rum

Ja, tapetseringen är anledningen till att det blev noll tid över till bloggen förra veckan.

aqua and beigeJag har aldrig tapetserat förut – med undantag av Simons garderob – men tänkte att nån gång måste man ju lära sig, så varför inte träna inne hos honom? Det är antagligen ändå där vi kommer få göra om först sedan i alla fall. Jag hittade den här bilden på Pinterest (länge leve Pinterest!) och gillade väggfärgen och den glada känslan den ger. Simons golv är mörkt, precis som hela övervåningen (samma överallt), men jag tror det blir jättebra ändå med en ljus matta, kanske lite gulddetaljer och ljust trä.

Hursomhelst, det var svårt att få tapetvåderna kant i kant, men det gick. Sen var vi på Ikea med mamma i söndags förmiddag och jag fick med mig en puff hem, sen köpte jag en spjälsäng på Blocket (länge leve Blocket!) alldeles efter det så nu är det på gång.

spegel och ram i guld

Jag återfann guldspegeln vi hade i hallen i lägenheten i stan, och gjorde ett nytt besök på Ikea för att köpa madrass till sängen och dekoration som matchar spegeln. Björn satte upp de sista taklisterna i måndags kväll medan jag satt med fotobokseländet.

Nu ska bara mattan lämnas in på tvätt, eftersom Simon antagligen kommer försöka äta upp den också precis som allt annat han kommer i kontakt med. Sedan ska hörnet av väggen alldeles intill fönstret spacklas och vitmålas, ytan ovanpå de inbyggda garderoberna jämnas till med renoveringstapet, och sedan är det bara inredning och detaljer som att slipa, spackla och måla taklisterna och köpa golvlister kvar.

Jag skulle vilja pilla med det nu, men jag måste beställa mat, julpynta och helst byta varselljus på bilen innan Simon vaknar, så… det kommer ta ett tag innan vi är klara. Jag tror inte vi är i ordning med rummet innan den årliga kusinträffen som det är vår tur att hålla i nästa helg.

Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Den irrationella tröttheten

Jag sov på soffan natten till igår, som planerat, för att bli människa igen.
Det blev jag inte.
När Björn kom ner med Simon som skulle ammas frågade jag hur natten varit och det hade tydligen gått jättebra. Inga problem. Björn hade fått sova.
Jag sa att jag ville sova på soffan igen, eftersom jag fortfarande kände mig helt slut och eftersom det är helg.
Björn tvekade och såg plötsligt sjukt trött ut:
”Men, jag ska ju upp tidigt imorgon och ta upp båten på landet…”
Jag blev så överraskad att jag inte hann få upp tålamodsskölden:
”Menar du att jag bara ska få en enda ostörd natt på en månad?!”
”En månad?”
”Det känns så. Flera veckor i alla fall. Du behöver ju inte koncentrera dig på landet, ni ska ta upp båten. Det är bara fysiskt, som ALLA mina dagar.”
Björn såg chockad ut över min hetsiga reaktion:
”Jaa… Vi kan försöka.”
”Försöka?”
”Ja men ok då, jag orkar inte säga emot.”
Jag var alltså beredd att bråka för att få tillgång till mera sömn, så det känns ju lite halvdant då att vi lägger oss i normal tid och jag likt förbannat vaknar kl 04:24 och inte kan somna om. Fan. Men jag fick åtminstone 6 obrutna timmar, det får man vara glad för.

Jonas var här på besök under eftermiddagen och vi pratade om hur knasig vem som helst blir av att sova för lite, och sedan berättade han historien om sin kaffebryggare från tiden då han jobbade natt (och sov för lite) och bodde själv.
Han dricker ganska mycket kaffe på morgonen, och så hade han bryggt en kanna samtidigt som han plockade upp disk i skåpen. Han tog kaffekannan i ena handen för att hälla upp, och så tog han stekpannan i andra handen, och så bara slog han ihop dem framför sig. Kaffekannan (i glas) fick sönder, hela botten lossnade och for i golvet och det var kaffe överallt. Jonas fattade inte hur det kunde gå så snett, svor svarta ramsor medan han torkade upp kaffe som skvätt överallt och bestämde sig för att knalla ner till tobaksaffären runt hörnet, som även säljer helt olika random prylar som folk av allt att döma har donerat till ägaren. Han förklarade sitt dilemma, och ägaren sa att han hade en kaffebryggare som Jonas kunde få för 25 kr. Han behövde bara kannan men det spelade ju ingen roll. Han knallade hem, satte den nya (begagnade) kannan i sin egen bryggare – den passade inte helt och hållet – och lämnade rummet. När han kom tillbaka var kaffet klart och låg i en sjö på golvet. Det visade sig att eftersom kannan inte riktigt passade så hade den stått snett, kaffet hade runnit på kaffekannelocket, runt hålet, ut på bänken och ner på golvet. Jonas svor nya ramsor och torkade upp kaffet i köket för andra gången den förmiddagen, och hämnades på kaffebryggaren genom att slänga den.
”Det där var dumt”, tänkte han, ”men gjort är gjort. Jag får ta den nya kaffebryggaren istället.”
Den nya kaffebryggaren riggades, men visade sig vara trasig.

Jag skrattade gott åt min brors berättelse, och ännu mer när han avslutade med ett sentimentalt ”det var då jag gick över till snabbkaffe”. Jag har inte gjort något sådant tokigt än, men den dagen kommer väl. Man får försöka komma ihåg att det alltid kan bli en rolig historia av det efteråt.

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Babysim!

babysimSÅ KLART att vi ska gå på babysim med Simon! Och nej, inte för att alla andra verkar göra det, utan för att i egenskap av före detta simmare så tycker jag vatten är den roligaste lekmiljön som finns – förutom snö då. Jag vill kunna gå på äventyrsbad med Simon (känner mig inte tillräckligt taggad för att dra dit utan barn) utan att han ska bli rädd och ledsen varje gång han får huvudet under vattnet. Jag vill kunna leka med honom vid strandkanten utan att han ska få panik och springa till filten så fort det kommer en våg, som jag har sett andra ungar göra. Framför allt vill jag att han ska lära sig simma så tidigt som möjligt. Så… när allt kommer omkring kan man fråga sig för vems skull vi går på babysimmet; min (och Björns) eller hans.

Hur det än må vara med den saken så spelar det ingen roll; Simon misstycker inte. Han verkar inte vara sån som kastar sig över nya saker med ansiktet först, snarare lite mer reserverad och avvaktande. Då gäller det, när nånting nytt händer, att vi tydligt visar honom våran reaktion så att han kan använda den som riktlinje och förhoppningsvis bestämma sig för att hålla med och skratta han också. Det brukar funka. Hittills har han ställt sig lite avvaktande till bassängen och lamporna som byter färg under vattnet, men efter ungefär halva lektionen slappnar han av och sprattlar till och med för egen maskin.

Första lektionen var förra torsdagen, och då var Björn med också. Vi fick göra lite övningar och sjunga lite sånger där man kör runt barnen i vattnet så att de ska känna hur det rör sig runt kroppen. Idag var samma sak fast med fler positioner. Eftersom Simon är så topptung så måste man hålla i honom ordentligt så han inte tippar framåt. Han tittar gärna rakt ner i vattnet, och utan förvarning kör han ner ansiktet i det ibland. Han kommer upp med en kallsup och perplex min – typ som om ett flygande tefat just landat ovanför oss och bränt ett hål i taket – men det hindrar honom inte från att göra om det så jag börjar undra om det är med flit.

Nästa vecka blir ingenting för då är det tydligen höstlov… jag ska nog börja ta för vana att bada hemma med honom en gång i veckan. Inte för att han behöver tvättas så ofta (en gång i veckan räcker än så länge) men för att jag tycker det är kul. För det är ju så; tycker barnet att nåt är kul, då blir det kul.

Idag är det tydligen måndag (?)

Idag är det måndag, visade det sig, och hittills har jag:

  1. Glömt att gå på träningen. Kom på 10:10 att jag skulle borde ha åkt för 5 minuter sen, och anledningen var att jag sydde klart lilla tygfacket till Simons säng (mer om det senare).
  2. Sorterat alla Simons kläder i storleksordning så jag vet vad som finns och vad som fattas (ingenting).
  3. Rivit ut grejer ur min garderob och påbörjat sortering även där.
  4. Köpt tyg att sy fodrade dregglisar och mössor med.
  5. Köpt tapetlim till renoveringstapeten som ska upp i Simons rum.
  6. Glömt att äta mellis.

Efter att jag/vi kommit hem från shoppingutflykten hade Simon somnat så jag vågade inte kliva ur bilen av rädsla att väcka honom – han har en tendens att inte vilja sova tillräckligt på dagen – så det var bara att sitta kvar och skriva upp vad jag hunnit med dittills.

Simon says…

När han vaknade var vi bara inne och ammade innan jag tog med honom ut på en timmes promenad och handlade middag. Nu när han är nattad och jag satte på tvätten (nya tyget) lite väl sent sitter jag i soffan och orkar inte göra nåt mer konstruktivt än att skriva dessa rader medan Björn väntar på att vi ska kolla upp förskolor.

oavslutat projekt i klädkammaren

Jag fortsätter i morgon…

När bilen inte startade

Vi var på landet i helgen – mer om det senare – och eftersom det ligger på en ö så tar vi bilen till en brygga (vi har 3 st att välja mellan) och sen åker vi waxholmsbåt. Igår på väg hem, när vi klivit av båten (denna gång i Trinntorp) och skulle ta bilen, så, hör och häpna, startade den inte.

Jag är bilanalfabet. Hela processen att köpa bil var det Björn som drev – alltså jag menar inte att jag inte ville ha en, absolut, det måste vi, men jag var höggravid och sedan nybliven förvirrad mor och bildjungeln var mig övermäktig. Jag har inte läst nåt om vår bil, jag har öppnat instruktionsboken en gång, och vet inte hur man byter däck. Å andra sidan är jag bombsäker på att jag fixar det när jag måste, men man hoppas ju att man aldrig ska bli tvungen att lära sig. Att allting alltid ska gå som på räls och att alla ska vara vänner (bilen inkluderad).

Anyway, bilen startade inte. Björn och jag bestämde oss för att det var batteriet som inte orkade. Simon var övertrött och bara grinade i sitt säte medan vi båda försökte vända oss till logik, övriga på parkeringen, gamla kontakter samt Google. Björn sprang runt och frågade folk om startkablar medan jag plockade upp Simon för att försöka få tyst(are) och behålla nån form av lugn. Ingen hade startkablar, en tipsade om att ringa taxi så det slutade med att Björn tog en taxi till närmaste bilmek för att skaffa nytt batteri/startkablar/bärgning och kvar stod jag bredvid bilen med en nu halvslumrande unge i famnen och mobilen i handen.

batteritorsk på trinntorps parkering

Efter ett tag rullade det ner en mörk Porsche från vägen, körde längst bort, svängde runt och stannade i mitten med motorn igång. En man klev ur och började gå runt och fota sin bil, som inför en försäljning, och jag tänkte att här har jag min chans, han kan inte smita om han befinner sig utanför sitt fordon. Jag gick bort till honom:

”Schysst bil.”

”A… Tack.”

”Är det för att du ska sälja den som du tar bilder?”

”Nä, nej nej, det är bara för att… ja.”

Han vände sig halvt bort från mig, sådär som man gör när man inte är intresserad av att småprata med en barnförsedd främling på en parkering som man trodde skulle vara folktom så att man kunde ta sina bilder i fred, så jag slängde ur mig mitt ”Du råkar inte ha startkablar?” och höll andan utan större förhoppning.

”Jo, det har jag” sa han och undrade på vilken sida av min bil ha skulle ställa sig. Jag trodde knappt det var sant. Den svarta (?) Porschen mullrade fram mot vår bil, och om bilar hade kunnat lägga armen om varandra hade den gjort det.

porschen som räddade oss

Bilen startade på ett sätt som den aldrig gjort förut, vilket får mig att misstänka att vårt batteri varit dåligt hela tiden och att det till slut gett upp i och med kylan. Jag försökte säga att ”tack” inte räckte, men han ville inte veta av mer än så. ”Jag förstår att det är många som inte stannar” sa han och jag visste inte alls vad jag skulle förstå av det, jag menar en (relativt) ung kvinna med ett spädbarn på armen bredvid en bil med öppen motorhuv är väl knappast en hotfull bild, men strunt samma. Han hjälpte till, och jag önskar jag fått en tydlig bild av regskylten så jag kunde skicka tackblommor.