Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.

2015 är till ända (!)

Haha vad roligt, jag fick ett mail från wordpress:

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 11 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 4 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Det var ju kul, att de uttrycker sig så. De flesta av de där besöken tror jag i och för sig att Simons farmor och mormor står för så helt realistiskt är det nog inte med jämförelsen med Sydney-operan.

Ikväll ska vi på nyårsmiddag hos en kompis till Björn och hans flickvän. Vi blir 4 par, och de vi ska till väntar barn i maj (tror jag det var). Andra paret ska ha  nu i januari så de kanske till och med uteblir – hoppas inte! Jag har sytt en fräsig nyföddpresent till dem, tadaaa:

nyfödd leopard

Tredje paret är Robban och Maria, Humpes föräldrar, och så vi då. Det ska bli jättekul, men jag ställer mig tveksam till hur jag ska lyckas hålla mig vaken ända till 12… Anna tyckte, när jag luftade dessa farhågor för henne, såhär:

”Men varför måste man? Kan man inte bara samlas i goda vänners sällskap och ägna det gångna året en varm tanke, skåla för det och och sen nöja sig med det? MÅSTE man vara vaken till 12? Raketer har väl för sjutton alla sett förut!”

Det är väl mest att det känns lite trist att inte skåla in det nya året… Anyway, det blir nog bra i vilket fall. Jag känner mig omåttligt tacksam för 2015 och kommer nog alltid tänka på det som ett av mina bästa.

Gott Nytt År!

Gott nytt år