Hurra för morfar

Pappa har varit på besök i 2 dagar nu, han kom i tisdags vid 16 och åkte hem idag vid 11. I tisdags kom lillebror på middag och igår var både han och Monika här, så jag höll i princip bara i Simon när han skulle äta eller bytas på. Vilken omväxling det är. Och vad lustigt, att man om dagarna i vanliga fall vill att han ska kunna underhålla sig själv stundvis så att man kan dammsuga, plocka ur diskmaskinen eller laga mat, tvätta, röja, gå på toa, duscha, renovera lite osv, och att nu när man hade händerna fria ville man helst bara ta tillbaka honom och kramas resten av dagen.

morfar styr upp
Morfar styrde upp både soffhänget och promenader

Jag förstår föräldrar som inte klarar av att släppa taget om sina barn… det gör jag, men med det sagt så tycker jag ändå inte det på nåt vis är ok.

Igår var jag på mammaträningen på Sats, utan Simon eftersom pappa tagit med honom på promenad. Jag kunde köra på ostört, vilket en del av mig beklagade eftersom jag inte fick några avbrott, blev helt slut väldigt fort och alltså sitter här med träningsvärk nu. Jag fick lite bebisabstinens där mitt i alltihop också, så jag började flirta med alla bebisar jag fick ögonkontakt med. Det kändes lite skevt efter ett tag, som att komma till träningen utan träningsskor eller nåt.

När vi kom hem från långpromenaden idag, då vi följde pappa till pendeln, fick Simon lunch och sen börjades det. ”Var är morfar?” sa han på bebis om och om igen, vände sig om åt alla håll och tittade och letade. Hur förklarar man för en bebbe att morfar kommer tillbaka om 2 månader?

Men jag lyckades distrahera honom till slut. Vem kunde ana att tvättkorgen skulle vara så kul?

Simon i tvättkorgen

Bara nackdelar med Skåne. Nästan.

Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.

morfar läser tidningen
Simon och morfar läser tidningen

Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.

För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.

Jag fick en egen timme i poolen
Jag fick en egen timme i poolen

 

Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden

Återbesök på väg hem

Pappa och Pia var här i söndags eftermiddag på fika. Eftersom de bor i Skåne ses vi sällan, därför känns det extra lyxigt att de kommer förbi både på vägen till Höga Kusten och på vägen hem igen. Pia är lite av en shopoholic, till övrig familjs stora förtjusning (även om pappas förtjusning håller ett osvikligt tag om handbromsen), och innan de dök upp här skickade hon bilder på sina senaste triumfer till Simon, och använde pappa som modell.

mössor från morfar

De hade hämtat upp Pias mamma på vägen. Pias mamma hör olympiskt dåligt med hörapparat (utan den är hon nästan döv), och pappa tycker det är jättetrist för det blir så kämpigt. För alla. Framför allt för Pia eftersom hennes mamma trädgårdshänghör när pappa pratar, men när Pia, vars röst är ljusare, försöker kommunicera så går hennes mor från olympisk mästare i ”va?” till stendöv.

När de kom hit blev det samling på gräsmattan — av oklar anledning, jag menar, kaffet stod ju framdukat och Pias mamma satt vid bordet — runt Simon. Nej, han låg inte på marken, han låg i Pias famn… Kanske behövdes en paus efter 40 mils bilskrikande åt varandra.

Hursomhelst, de var inte här så länge, så Simon fick mannekänga i efterhand.

test av mössor från morfar

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.