Den årliga Kusinträffen

…med stort K.

Det är så att en gång om året samlas Björns alla kusiner på morssidan och äter julbord hemma hos någon. Det är knytis – det måste det vara för vi är ungefär 20 vuxna och 8 barn. I år var vi hos oss, och vi hade fått ansvaret för potatisen.

Hur mycket potatis kokar man till 20 vuxna? Efter en vårdslös googling räknade jag på 200 g per person, senare visade det sig att det är 75 g per person när det gäller julbord, så nu har vi massa potatis över men det gör ingenting – även om skafferidörren inte riktigt går att stänga.

Vi har hållit på hela dagen med detta förstås. Vi började städa på allvar igår, hämtade extra tallrikar och bestick och glöggkanna hos mamma, Björn bakade lussekatter och jag sydde om en julgardin till duk.

lugnet före stormen

I förmiddags gjorde Björn tryfflar som vi sedan glömde bort att bjuda på, och jag ordnade med pyntet. Det var lite klurigt att lösa långbordet men jag tog 2 gardiner och la omlott så det såg ut som en duk.

luciadukning

Folket kom vid 13-tiden, och eftersom vi träffas en gång om året så var alla främlingar för Simon så han gjorde som han alltid gör; stirrade tyst och storögt från min eller Björns famn innan han blev varm i kläderna och slog på charmen. Han satt i hoppgungan rätt länge, sen var det vila men han sov inte mycket… Det var nog svårt att koppla av med så mycket folk i huset och tack, tusen tack för uppfinnandet av babymonitorn apropå det. Efter det höll han låda tills folk började droppa av, då tog energin slut och när vi kramat siste man ur huset, dvs lilla Pim, kraschade jag i soffan med en urlakad bebis på magen.

krasch i soffan

Jag har lärt mig 2 saker idag:

  1. Man kan inte dricka julmust för att släcka törsten – det är som att hälla olja på eld.
  2. Pim. Det är utan tvekan det sötaste tjejnamnet jag nånsin hört talas om.

vakuumet efter att alla gått

Just nu sitter jag och dricker kall glögg vid vårt numera absurt överdimensionerade matbord och försöker samla tankarna i vakuumet efter att de sista åkt. Jag borde gå och lägga mig…

Det blev en bra dag trots allt, hoppas er Lucia blev lika trevlig som vår 🙂

glad lucia

De borde renovera kocken också

lördagskvällFrikortet har nu använts! Anna var visserligen först till kvarn i lördags, dvs jag var hos henne hela kvällen efter sista amningen kl 19, men Simon gick till sängs när jag gick hemifrån och Anna bor 3 min cykel härifrån. Det kändes märkligt men skönt att komma dit helt själv, så därför var jag inte det minsta nervig igår när det verkliga frikortet gick av stapeln, dvs det som är omöjligt att genomföra om man inte pumpat ut 14 liter mjölk i förväg eller ger ersättning: jag åkte in till stan och gick på restaurang med Tess.

Halleluja.

Hon hade köpt ett erbjudande på Restaurang la Oliva på Upplandsgatan via Groupon som jag fick i födelsedagspresent när hon var och hälsade på oss på landet i början på augusti.

onsdag funkar

Det var lite stökigt att få till ett datum, och man kan tycka att det här med att en restaurang ska stänga för renovering är lite av en varningsflagg men äsch, det får bli vad det blir. Jag får ju komma hemifrån själv OCH träffa Tess. Vem bryr sig om varningsflagg då, liksom?

idag händer det

åter till SLJag avsatte 5 minuter till att göra mig i ordning, vilket bevisar hur genant ovan jag är att göra mig i ordning. När tidsbristen började gå upp för mig, dvs när jag hade 4 min kvar och hunnit få på mig en halv outfit, la jag om kursen och fortsatte på en annan outfit, bökade på lite mascara (som tydligen hunnit bli lite gammal), pussade familjen och rusade till bussen kl 16:50. Orutinerad som man är när det kommer till att gå hemifrån utan skötväska (!), så gjorde jag just det. Jag gick hemifrån utan väska. La plånbok, mobil och nycklar i jackfickan och tyckte att vad skönt att vara på ett ställe i livet där man inte behöver ha nåt att släpa på.

man ska alltså ha väska med sig

När vi kom till restaurangen var det ganska tomt, och eftersom ingen mötte oss i dörren för bordsplacering gick vi till bardisken.

Tess: Hej, vi har bokat bord nu kl 6.

Servitör (äldre herre): I vilket namn?

Tess: Therese.

Servitör: Va?

Han hittade inte bokningen, så hon fick visa sitt grouponbevis igen och göra en ny bokning på plats. Servitören visade oss till ett bord under full takbelysning precis vid köksdisken/passen à la pizzeria, gav oss menyer, förklarade brutet vad vi fick beställa och meddelade att cavan var slut. Det skulle ingå 2 glas cava i dealen. Vi kunde få vin istället.

Vi provade oss igenom de röda viner som fanns tillgängliga (2 st) och valde sedan en flaska av det vinet vi inte fått smaka på eftersom de andra var av tämligen låg kvalitet – vilket skulle visa sig klokt. Servitören kom och hällde upp vinet vi valt, vi noterade roat att vi inte fick nya glas utan fick hålla till godo med provglasen. Jag fick be om en kanna vatten för det verkade inte som att det skulle komma av sig självt. Jag jobbade med inställningen att ingenting skulle gå automatiskt.

När vi beställde maten var jag noga med att be om getosten UTAN valnötter. Javisst, sa han och vände sig mot köket:

”Det kommer komma en bong, snart, bord 21. Inga nötter på osten ok?”

friterad potatis i tomatsås
friterad potatis i tomatsås (?)

Kocken såg förvirrad ut, tydligen bröt de inte på samma språk. När maten väl kom så fick vi 7 rätter av 8. Vi satt och letade efter tsatsikin som skulle ha hört till en av rätterna, men hade så svårt att avgöra vilken som var vilken (du vet för att kunna avgöra vilken av dem som fattades) att när vi väl lyckats få ordning på det hela så var det lagom till den 8e rätten dök upp. Getost med valnötter.

Vi hade fnittrigt kul åt hur hela vårt besök hanterades. Jag tänkte att ja, men de ska ju renovera i 2 veckor, det här är sista kvällen, då kan det väl hända att halva vinlistan inte finns osv. Men samtidigt får man komma ihåg att de må renovera restaurangen, det betyder inte att de renoverar kocken.

charkuteritallrik
Ledsen charkuteritallrik.

tapastramsStackars kock, han kan inte gilla sitt jobb där alltså. Men det mesta gick i, vi gick inte hem hungriga i alla fall. Efter ett tag när vi ätit klart smög det fram en random kille i jeans och t-shirt, pekade på 2 av våra tallrikar som jag ställt lite åt sidan, och frågade om de var mina.

”Ja”, sa jag förvånat och tittade på Tess när han avlägsnade sig igen.

”Vad sa han?” sa hon.

”Han frågade om det var våra tallrikar… och det är det ju.”

Hon tittade förvånat efter killen som liksom svävade runt på måfå i salen.

”Jag vet inte om han jobbar här”, sa jag efter en kort tystnad. Vi blev tvungna att titta på hans förehavanden en stund och avgjorde sedan gemensamt att jo, han verkar ju känna vår servitör, så… jo.

Jag var hemma igen kl 23, en present till Simon från Tess och en jätterolig egen kväll rikare.

på tapasrestaurangen
tramsminer med flit