Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.

Med Tessan och Ebba på MOS

Igår var jag och Simon på Mall of Scandinavia, som vi kallar Mos eftersom ingen människa orkar säga Mall of Scandinavia mer är en gång utan att det låter som jättekonstig namedropping, och träffade Tessan och Ebba. Ingen av oss har varit där förut, och så träffas vi så sällan och Ebba var ledig och Tessan står på tröskeln till ett coolt nytt jobb så hon var också ledig, kan man tänka sig.

Anyway. Vi kom iväg hemifrån vid 11:30 efter att ha klarat av både förmiddagsvila och lunch… det var visserligen på håret att det alls blev nåt, vårt bilbatteri är värdelöst och bilen hade inte körts på en vecka så batteriet dog (sånt känner man i skrämselnerven) i samma ögonblick som bilen till slut hostade igång. GPS styrde oss till en gata där man kunde se Mosskylten på andra sidan järnvägen, sen försökte den säga att vi var off road så jag gick på skyltar och det blir sällan rätt när jag ska göra det. Jag kom ända in i garaget, men sen kom jag också ut ur garaget utan att fatta var det gått fel, så det blev ett stolt ärevarv i en rondell och sen ett nytt mycket mer beslutsamt försök* på nedervåningen.

MOS intet ont anande

Stället är jättestort, och man kunde tro att det inte skulle vara så mycket folk mitt på dagen en fredag men det var ungefär som att tro att man ska slippa köa på Gröna Lund den 10e juli kl 12:30.
Dumt, alltså.

MOS entré

Jag mötte dem på ett sushiställe (Ebba är ungen som väljer sushi framför pizza och hamburgare och sånt), sen promenerade vi runt lite och min mobilkamera vägrade ta skarpa bilder.

MOS Ebba och Tessan

Här ser vi Ebba i rosa kläder med matchande ballong och gummistövlar, och Tessan som försöker hinna med att i farten titta in i affärerna vi passerade på väg mot…

MOS Disney Toaletter lekrum

…tadaaa! Mardrömsbutiken från helvetet. Jag tog sats, som på parkeringen tidigare, och peppade mig själv från att skylten kom i sikte och hela vägen fram. Det räckte 2 meter in i affären, sen vände jag och väntade utanför i vad som kändes som en evighet. När de kom ut igen himlade Tessan med ögonen bakom Ebba och såg ut som att hon skulle behöva en drink eller 2, kanske en chockfilt också, och Ebba ville ha glass. Efter glasspausen var det dags att åka, då hade vi varit där i 1,5 timme och sett typ 1% av stället.

MOS designer gallery

Här gick vi inte in. Vi kom fram till att vi måste ses nån dag efter jul, bara hon och jag, och knata hela stället runt. Eller ja, hon sa nån gång i februari efter att hon fått sin första lön, men jag valde att översätta det.

 


* Ett mycket mer beslutsamt försök går till så att man tar mental sats, lite som på cykeln inför en uppförsbacke, koncentrerar sig som attan och pratar högt med sig själv medan man gör det så att man kan prata sig själv till rätta när man får dumma infall, alternativt skälla på sig själv om man inte hinner värja sig från sagda infall.

Varför man tappar kontakten under föräldraledigheten

Man tror att när man är mammaledig… Jo, MAMMAledig, pappor ammar inte och kan därför inte jämföras rakt av, även om alla har lika värde men det är olika för män och ammande kvinnor och… bla bla bla. Jag börjar om.

Man tror att när man är mammaledig så har man så mycket tid. Jag tror också det. Varje morgon tror jag att jag ska hinna göra massor med saker under dagen men det händer sällan. Jag är glad om jag får en sak gjord, då kan jag få hybris och känna mig som ett föräldraess som alla borde ta lärdom av. Jag tänker ofta att jag borde se till att träffa mina vänner mer för det känns som att man blir så avskärmad – antagligen för att det är det man är. Det borde inte vara så svårt, för jag har ju så mycket tid.

Så när man väl äntligen lyckas styra upp nåt och träffas så vill man ta igen förlorad tid, det är länge sen vi sågs och massor har hänt. Man tror man ska ha så mycket att säga och kunna vara precis som förut, men man inser att det enda som rör sig i ens huvud är den hjärntvättade mammans tankar om bajs, bvc, barnmat, vagn, babykläder mm. Hela tiden så drar diskussionen tillbaka i det och även när man försöker för brinnande livet att hålla samtalet på en vuxen nivå om annat än bebisspyor så frågar gärna den man träffar om det. Såklart. De är schyssta nyfikna människor som sitter där med samma inställning som jag, med den skillnaden att jag brinner av längtan att få prata om vuxensaker. Konversationen blir en verbal brottningsmatch.

Man blir den där morsan vare sig man vill eller inte, därför att man ÄR det, och i det finns ju förstås oron att de gamla vännerna ska tröttna. Skit i dem då tänker kanske du och ja, det är ju så det blir och det är synd. Jag vill att mina vänner ska se att jag är fortfarande jag, även om jag inte längre har så intressanta saker att komma med därför att min horisont krympt så ofattbart mycket.

Det är verkligen som en klok kvinna sa en gång; när man får barn tror man att alla ska vilja hänga med en och tycka lika mycket om ens barn som de gör om en själv, men faktum är att man själv måste stå för kontakten med yttervärlden.

Jag vet av erfarenhet att när en nära vän får barn och man inte har barn själv så blir man respektfull. Man tänker att det måste vara påfrestande för dem, de får säkert aldrig sova, jag ska inte hålla på och tjata och tränga mig på, jag låter dem höra av sig när de känner att det är läge.

Va fan, det blir aldrig läge! Man är alltid trött, man har alltid huvudet fullt av bebistrams och man har aldrig följt med på senaste nytt om någonting. Man är socialt efterbliven.

Jag älskar mitt barn mer än själva livet, men det betyder inte att jag inte vill fylla min tillvaro med lite mer än honom… Men dagarna bara flyter ihop och utan yttre motivation så är det inte mycket som blir av, om jag ska vara förkrossande ärlig.

Det är inte ett dugg konstigt att folk tappar kontakten, om än förhoppningsvis tillfälligt, när det kommer barn men jag hade faktiskt trott att det skulle bli annorlunda för mig. Ja, jag erkänner att jag tänkte det dummaste man kan tänka. Jag tänkte att det där kommer inte hända mig.

Det gör det visst det. Jag tror att det händer nästan alla. Inte alla kompisar man har förstås, för hur skulle det se ut om alla övergav en som om man var ett sjunkande skepp, men gravt försämrad kontakt med vissa och tappad med andra.

Sådär. Nu är det sagt. Och näej, jag har inte förlorat kontakten med någon, utom en, och dem jag fått försämrad kontakt med vet jag finns kvar på andra sidan. Jag är inte deppig. Jag är något resignerad bara.

Svärmor ringde igår kväll. Hon frågade hur jag kände mig och berättade att hon kommer ihåg det där, du vet att man hasar omkring hemma i gamla tofflor och pyjamas och tittar sig i spegeln och förvirrat undrar vart man tagit vägen. Det här är inte jag, tänker man.
Igår slängde jag min tröja som jag haft på mig i minst 5 dagar i sträck – förmodligen mer eftersom jag tycker att 5 dagar känns logiskt – på tvätten. Jag gjorde det bara för att jag i ett ögonblick av klarhet tittade på mig själv och såg hur fördärvligt lortig tröjan var av bebisspya, matrester, tandborstdregel, mjölkdregel och fläckar av lite mer mystiskt ursprung där jag bland annat misstänker utsida av bil, gipsdamm, blöta löv och choklad. Det var mitt ögonblick av spaning med ficklampa i becksvarta natten efter den Lisa som jag känner.
Det visade sig att hon gått och vilat. Hon vaknar väl nån gång när det börjar ljusna och en normal tillvaro kommer på fötter.


Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

Jag skulle ju bara handla mat

Jag är inte shopoholic. Långt ifrån. Man skulle kunna kalla mig motsatsen, faktiskt. När jag står i en affär och fingrar på nåt som jag nog kanske vill ha, så tänker jag alltid, ALLTID, ”Behöver jag verkligen det här? Kommer jag använda det?”. Svaret är oftast nej, eller så går jag hem tomhänt eftersom jag måste fundera på saken. Jag använder också gärna mina saker tills de inte längre går att laga, i 8:an till exempel hade jag en blå collegetröja som till sist var så hålig att den inte längre värmde (ju joan of arctic vinterstövelmer mamma ville slänga skiten desto mer ville jag ha den kvar) och mina vinterstövlar jag haft nu sen 2008, ett par Joan of Arctic (Sorel) som jag bokstavligen avgudar, har till slut spruckit på tvären i sulan under främre trampdynan och läcker alltså underifrån.

Sen föräldraledigheten installerade sig över mig som ett tält utan egen belysning så sitter man en del vid datorn (duh). Om man tar med i beräkningen att skolådan försvann i flytten (ja, jag är bitter), att jag faktiskt blev tvungen att slänga min parkas efter förförra vintern (cigaretthål och jag röker inte ens, pälsen lossnade i tofsar, hål i yttertyget, så solblekt att det var var permanent skugga på tyget under luvan), att mina krav på ytterkläder förändrats dramatiskt i samband med föräldralivet liksom mina krav på tröjor och klänningar (amningsvänliga) osv… ja, om man tar med allt detta i beräkningen, och konstaterar att allting tycks sammanfalla till att jag plötsligt står utan vestimentärt kapital, alltså inga kläder (på riktigt), så blir det vad det blir. Internetshopping, en hel del, och så jag jag fått veta att om man tar med en kasse tyg (typ gamla kläder, stuvar, håliga strumpor m.m.) till H&M och handlar för minst 300 kr så får man 50 kr i rabatt så det har blivit några promenader till centrum också.

Härom dan skulle jag egentligen bara gå dit för att köpa vin och handla mat, men gick vägen som går förbi Ecco. Jag kom helt oväntat hem med nya vinterstövlar. Jag har gett upp om att försöka vänta ut rea på mina favoriter, så det blev ett par nedsatta från förra säsongen. Inte lika snygga, men de är ok. Och tokvarma.

förra säsongens vinterstövlar

Bekymret i sammanhanget är naturligtvis att jag knäar mig genom tillvaron på låg mammapenning. Visst, det går ingen nöd på mig, men det är väl otursamt att alla utslitningar och förändrade behov ska sammanfalla med tajtare ekonomi… Men det är väl sånt man har sina sparade slantar till, eller? 😉


Ej sponsrat inlägg.

 

Babysim!

babysimSÅ KLART att vi ska gå på babysim med Simon! Och nej, inte för att alla andra verkar göra det, utan för att i egenskap av före detta simmare så tycker jag vatten är den roligaste lekmiljön som finns – förutom snö då. Jag vill kunna gå på äventyrsbad med Simon (känner mig inte tillräckligt taggad för att dra dit utan barn) utan att han ska bli rädd och ledsen varje gång han får huvudet under vattnet. Jag vill kunna leka med honom vid strandkanten utan att han ska få panik och springa till filten så fort det kommer en våg, som jag har sett andra ungar göra. Framför allt vill jag att han ska lära sig simma så tidigt som möjligt. Så… när allt kommer omkring kan man fråga sig för vems skull vi går på babysimmet; min (och Björns) eller hans.

Hur det än må vara med den saken så spelar det ingen roll; Simon misstycker inte. Han verkar inte vara sån som kastar sig över nya saker med ansiktet först, snarare lite mer reserverad och avvaktande. Då gäller det, när nånting nytt händer, att vi tydligt visar honom våran reaktion så att han kan använda den som riktlinje och förhoppningsvis bestämma sig för att hålla med och skratta han också. Det brukar funka. Hittills har han ställt sig lite avvaktande till bassängen och lamporna som byter färg under vattnet, men efter ungefär halva lektionen slappnar han av och sprattlar till och med för egen maskin.

Första lektionen var förra torsdagen, och då var Björn med också. Vi fick göra lite övningar och sjunga lite sånger där man kör runt barnen i vattnet så att de ska känna hur det rör sig runt kroppen. Idag var samma sak fast med fler positioner. Eftersom Simon är så topptung så måste man hålla i honom ordentligt så han inte tippar framåt. Han tittar gärna rakt ner i vattnet, och utan förvarning kör han ner ansiktet i det ibland. Han kommer upp med en kallsup och perplex min – typ som om ett flygande tefat just landat ovanför oss och bränt ett hål i taket – men det hindrar honom inte från att göra om det så jag börjar undra om det är med flit.

Nästa vecka blir ingenting för då är det tydligen höstlov… jag ska nog börja ta för vana att bada hemma med honom en gång i veckan. Inte för att han behöver tvättas så ofta (en gång i veckan räcker än så länge) men för att jag tycker det är kul. För det är ju så; tycker barnet att nåt är kul, då blir det kul.

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.

Min sjukt effektiva dag

Jamen alltså det bara fortsatte igår! Efter bloggandet fanns tid att beställa en ny regnjacka från Ilse Jacobsen, och därefter att anmäla föräldradagar på Försäkringskassan så att jag får lite pengar (att betala jackan från Ilse Jacobsen med). Sen hann jag precis byta spyboxorna innan Simon vaknade och fick mat, utbrott, hungerslag och mat igen inom loppet av 40 min.
image

Sen åkte vi till centrum och träffade en kompis, men eftersom hon var sen hann jag in en sväng hos fotografen för att ta körkortsfoto. Sen knallade vi i affärer och tryckte glass. Sen ville Björn att jag skulle köpa med mig thaimat hem, varpå min kompis sa att thaimat är giftigt pga glutamat (nervgift) som de oftast har i sina såser och kryddor, varpå jag inte ville ha thaimat längre utan åkte hem tomhänt. Björn gjorde omelett istället.

Vi han till och med se andra hälften av Idol och Björn rev lite mer av väggen in till köket.

Fantastiskt.

Hur mycket hinner man på en dag?

Du vet när man har såna där dagar när man går till sängs på kvällen och förundras över att allt man har gjort den dagen fick plats på en och samma dag. Du vet när det känns som att sist man låg i sin säng var typ förra veckan. Jag hade en sån för 2 år sedan. Då steg jag ur sängen i en förort till Paris kl 05, trasslade mig igenom hela stan via lokaltrafiken upp till Porten som Ryanairs flygbussar går ifrån, hann med bussen, flög till Stockholm Skavsta, åkte flygbuss till Centralen, åkte pendel direkt till jobbet, jobbade kvällspasset till kl 23, och kom hem kl 23:40 enligt beräkning. Det var en sån där kväll när jag tänkte att ja, det ryms mycket tid på en dag ändå.

Jag upplever att jag har en sån dag idag med. Klockan är 13:43, och idag har jag och Simon varit på Strong Mama på Sats för första gången. Nu sover han, och jag väntar på att han ska vakna så att vi kan åka och möta upp en polare som jag har för avsikt att knalla i affärer med, eller fika.

Jag förundras lite över hur mina referensramar har förändrats så brutalt. Jag har fått nånting gjort, nåt riktigt, idag och alltså är jag nöjd. Allt annat som händer idag är en effektivbonus.

Hursomhelst, träningen gick galant, Simon satt kvar i sitt babyskydd i kanske 40 min och stirrade på alla tjejer i färgglada träningskläder och gympade förbi honom. Sen tröttnade han, antagligen för att det blev för varmt, och så var han med mig på ett par stationer och sen var det klart.

Han var helt slut när vi gick därifrån. Skulle kunna tro att det var han som slitit på mattorna. Några andra ungar där var större och kunde förflytta sig, och det var ett skådespel att titta på alla bebbar som hasade runt på golvet när ingen höll i dem. En flicka kröp runt och plockade upp andras leksaker, så hon fick till slut följa med mamma på stationerna istället. Då plockade hon med mattorna, rullade hantlar, sög på gummiband och viftade med sina strumpor. Jag brukar tycka sån här träning är fenomenalt tråkig, men ungar är ju bättre än TV, det har jag alltid tyckt 🙂

Och apropå effektivitet; nu har jag hunnit blogga också. Kanske hinner jag även byta byxor till nåt som Simon inte har spytt på.