Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg. Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen. Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart. Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där. Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en barnsköterska höll på att grädda våfflor. Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem, ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång), inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen. Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

”Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

duploHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ‘tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig. När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ‘tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna. Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas. Jag är… jag vet inte, ”fel”, för att jag säger ‘tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ‘tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.
Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.
Om jag lär mig från början att man inte får säga ‘tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ‘tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.
När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.
Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.
När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.
Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂


*NEJ, jag är inte rasist.

 

Är det nåt fel på vågen?

Vi var på BVC och hälsade på Susanne igår, Simon fick sina 2 sprutor – båda samtidigt den här gången eftersom hon hade en praktikant – och sina rotadroppar, mättes och vägdes och inspekterades.

”Men ojdå, vad har hänt med hans viktkurva? Är det nåt fel på vågen?” Susanne pillade på den och ville väga Simon igen. Samma sak. Sedan undrade hon om hon hade mätt fel. Det hade hon inte.

Simon låg lite under men helt ok på sin längd- och huvudmåttkurva men hade tagit ett steg i sidled på viktkurvan. Det innebär att han relativt sett faktiskt gått ner i vikt.

Alltså jag sa ju det! Grejen är att jag har haft på känn sedan semestern att nåt inte stämde. Inget alarmerande, ingen sömntjuv, men ändå. Nåt var inte som det skulle. Jag trodde som sagt det var att min kropp producerade mindre mjölk eftersom jag inte hade nåt att pumpa ut, men fick höra på olika håll att jomen man har mjölk så att det räcker, det tar ett par dagar för kroppen att svara på ökad efterfrågan bara, osv. Varje gång jag luftat min lätta oro har jag fått liknande gensvar, så jag lyssnade och körde på, och Simon har i 3 veckor ammat varannan timme dagtid och vaknat vrålhungrig om nätterna.

bebisaktivering

Jag får väl skylla mig själv som inte lyssnade på magkänslan, men det spelar ingen roll. Han har inte tagit stryk, han mår bra, och nu får han tillägg. Det innebär i praktiken att han ammas som vanligt men att jag 3 ggr om dan (på försök) fyller på med tillägg efter att han ammat klart.

Jag är jätteglad. Susanne sa att det inte är många som helammas tills de är 5 månader gamla, vilket jag för övrigt inte hade trott, och att det inte var nåt jag skulle ha dåligt samvete för. Jag har inte dåligt samvete alls, men jag känner att det står en skuldskugga och väntar bakom dörren. Hade hon inte sagt nåt hade den kanske smugit fram, det är möjligt. Tyvärr. Det här med amning är ju så laddat, oavsett vilka åsikter man uttrycker.

ekologisk bröstmjölksersättning

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.