Det snöar! HURRA!!!

årets första snö

Årets första snö kom igår kväll – bättre sent än aldrig. Jag älskar snö, det här är vad som händer i mitt huvud när jag går ut i nyfallen snö:

när det precis har snöat

Jag blir glad och upprymd och måste göra egna spår i snön, vid sidan av gångvägen om jag måste. Den detaljen visade sig vara en aning besvärligt med barnvagnen, så vi kanske får byta till vinterhjulen jag var iväg och köpte för ett tag sedan nu. Måste säga att jag är mer sugen på att montera skidor på vagnen istället. Det måste ju vara mycket roligare att köra den då 🙂

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.

Hur man bäst härdar ut ensamma barnvagnspromenader

Poddar är som jag tidigare hävdat min räddning när det kommer till promenader med Simon i barnvagn, för jag tycker det är så tråkigt – om man inte går flera, förstås, men jag har än så länge i princip ingen att gå med.

barnvagnspromenad i tråkigt väder

P3 Dokumentär är en klar favorit, men berättelsen om mordet på John Hron fick mig att förfasas över samhället vi lever i. P3 Konflikt kan vara bra också. En kompis tipsade om Pampers Barnvagnspromenader och om de bara kunde ge Louise en bättre mikrofon så att man inte behöver sitta i ett tyst rum för att höra vad hon säger så hade jag lyssnat på alla avsnitt vid det här laget. Nu senast har jag gett mig på Pappapodden med Nisse Edwall och Manne Forssberg. Jag har inte kommit så långt; jag lyssnar ju från början, hittills har de haft svårt att komma till saken men det är ändå underhållande.

Har du fler tips så känn dig välkommen att dela med dig 🙂

Idag ska vi promenera till centrum och köpa ett lager dregglisar till Simon (yeeey…), och nej det räcker inte med de 3 vi fick av pappa hör och häpna. Jag insåg dessutom efter en promenad i ösregn upp till Anna härom dan att jag måste ha regnvantar. Regnvantar för vuxna verkar klurigt, men jag tycker att det måste finnas på vilken normal sportaffär med självrespekt som helst. Det finns ju hur mycket folk som helst som cyklar i regn, eller hur?

Hursomhelst, podden om Knutbydramat är laddad, nu väntar jag bara på att Simon ska vakna så att vi kan käka och dra.

knutbypodd

Länge leve regnet

Ja, jag menar det. Alltså det är ju med regn som med tidiga morgnar; jag är morgontrött men älskar tidiga timmar om jag har fått sova klart. Jag är frusen och eländig i regnet om jag blir kall och blöt, men om man kan komma runt det så är ju regn himla mysigt. Luften blir liksom fräschare, och regnet ger ett jämnt rofyllt ljud ifrån sig. Det finns inga dåliga kläder, eller hur var det?

Jag fick ju storhetsvansinne härom veckan och köpte 3 regnjackor på nätet, 2 från Peak och en från Ilse Jacobsen* (nedan kallad IJ), eftersom jag varit ute med Simon i regnet och vantrivts. Jackorna kom, och… ja, jag behövde en men behöll två och jag är jättenöjd.

höstens regnjackor

Jag hade IJ-jackan på mig när vi var på BVC och Susanne blev frälst. Sen var vi hemma hos Anna där jag provade igenom alla hennes utrensade kläder (jag tar allt jag får och platsar i) och Anna blev frälst. I min jacka, alltså.

Så ja, jag ser fram emot höstregnen, jag är beredd. Jäklar vad vi ska knata. Länge leve hösten. Hurra!


*ej sponsrat inlägg

Jag tänker inte bli den tjejen

Så sa jag om att mammatramsa också, innan jag blev mor, men man blir hjärntvättad av småbarn och allt som hör till eftersom man har det i ansiktet 24/7. Det är det enda man till slut kan tänka hela tankegångar om.

Nu har jag börjat väva in träningstankar i mammatankarna, sedan igår, men jag VÄGRAR BLI DEN DÄR TJEJEN som uppdaterar om kost, avklarade träningspass och midjemått på daglig basis. Jag bara säger det, för att sätta gränser, eftersom jag precis satt och hade lust att skriva om hur jag faktiskt gick ut och promenerade i ösregnet med Simon igår eftermiddag på ren princip.

image

Vi har bytt från liggdel till sittdel. Tyvärr går sittdelen inte att fälla till liggläge, men det gör ingenting för Simon har inga problem att sova i det där nya läget och dessutom så kommer han upp och kan se lite mer av promenaderna. På sista tiden har barnvagnspromenader med liggdel representerat sömn eller hysterisk gråt, men nu är läget stabilt igen.

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad