Välkommen till…

lilla busfrö

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö

 

Humpes nyföddpresent

Robert och Maria fick sin lilla dotter till slut. Arbetsnamnet var Humpe, vi vet inte vad hon ska heta än så jag kallar henne det tills vi får träffa henne. Jag är så nyfiken så jag håller på att förgås…! Det är inte länge sedan jag hade en nyfödd unge men jag är ändå redan sentimental och överintresserad av andras nykläckta humpar… trodde jag hade flera år kvar till dess, men hursomhelst: nyfött folk ska ju få present, så istället för att köpa så sydde jag. På så sätt riskerar vi inte att ge dem nåt de redan har.

Simon fick agera modell:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag använde överblivet tyg från en klänning jag sydde till mig själv för ett par år sedan, och sydde i strl 62 i hopp om att få träffa henne innan hon växer ur det, men med tanke på hur stor hon verkar vara och sådär så är det tveksamt om vi hinner. Jag får väl sy nytt och sälja detta på Tradera eller nåt i värsta fall.

Ekorummet – världens bästa grej

I föreningen i lägenheten jag bodde i förut, innan jag träffade Björn, fanns ett Återbruksrum. Där lämnade man allt sånt som var svårsålt på nätet, som var helt och rent, och som hade mer att ge. Det var jättebra, jag hämtade dörrmatta, badrumsmatta, diverse ljusstakar, skålar, tallrikar, ett par skor och så vidare. Det var också perfekt för dumpning av saker man inte riktigt kan med att slänga, du vet, typ ett gäng glas man bytt ut, nån överbliven hylla eller några böcker. Ett bytesrum, helt enkelt, men man var inte tvungen att lämna nåt för att få hämta.

Ekorum för barnkläder

På öppna förskolan finns ett Ekorum som fungerar likadant. Där lämnar man in urvuxna kläder och plockar med sig nya i rätt storlek.
Även om ekorummet egentligen kanske främst är tänkt för familjer med lite mer begränsade ekonomiska förutsättningar än vi, eller som satsar på att vara hemma i 3 år och leva på minimun, så tycker jag att det är jättekul att plocka där. Jag lämnar mer än jag tar, och kläder som gått ett par varv i tvätten känns på nåt sätt renare än splitter nya. Det här är en av de bästa idéerna jag stött på, framför allt när det kommer till barnkläder eftersom barn växer så snabbt och bebiskläder är nästan lika dyra som vuxenkläder. Klimatsmart, ekonomiskt, genialt.

dagens skörd från ekorummet

Dagens skörd blev ett gäng bodies, en pyjamas och en tröja. Jag hade inget med mig att lämna in men det tar jag med nästa gång vi kommer dit.

Föräldra(mamma)grupp 1

Det var i fredags som det efterlängtade första mötet med mammagruppen ägde rum. Kl 11 skulle det börja, och jag stövlade in där med tröjan på trekvarten kl 10:56 med flera minuter till godo, vilka spenderades med att sitta i väntrummet tillsammans med övriga deltagare och blygt tjuvkika på varandra.

Vi var 11 vuxna och 10 ungar; ojämnt antal eftersom en pojke helt lyxigt hade båda sina föräldrar med sig. Egentligen heter det väl föräldragrupp, men mammorna står ju för 99%, minst, av närvaron i de här grupperna när barnen är så pass små. Pappan, som måsta ha känt sig lite malplacerad, trippade ut när alla precis hade satt sig och frågade barnsköterskan om det var ok att han var med, vilket det självklart var.

Vi fick sätta oss i en ring på kuddar på golvet, och Simons barnsköterska Susanne slog sig ner bredvid sin kollega Glömt-Namn och skickade runt en papper där vi fick skriva namn och nummer. Alla satt och svettades medan båda barnsköterskorna satt med dubbla tröjor och tyckte det var kallt; ”det är för att ni ammar” hette det.

De flesta lade sina bebbar på rygg framför sig på mattan, och hör och häpna, inte en enda unge skrek eller grät, eller ens gnällde. Rummet fylldes av den avvaktande tystnaden som alltid blir när en fråga ställts och ingen törs ta första ordet, i stället hördes bara suckandet, sparkandet, hickandet, stånkandet och flåsandet av 9 bebisar som tar in nya intryck. 9 bebisar, eftersom den tionde, Simon, redan somnat.

Som alltid med nya grupper började den här snart ta form; där fanns
-hon som snackar och tar över. Du vet hon som hjärtligt men självcentrerat börjar alla meningar med ”jag”,
-hon som taktfast kompar jag-tjejen med ”eller hur” hela tiden,
-hon som inte säger nåt alls, du vet,
-hippietjejen,
-glasögontjejen, hon som faktiskt vet saker,
-och så några till som liksom bildar limmet i gruppen.
Jag är en limtjej, det är i alla fall min egen uppfattning. Limtjej, alternativt tjejen som folk inte blir helt kloka på.

Susanne är som sagt jättebra på att väga och mäta bebisar, men att leda/coacha en grupp är inte hennes grej. Långsamt och försiktigt, utom i jag-tjejens fall, kröp det fram lite info från spridda håll och det var inte förrän mötet var slut som vi faktiskt kom igång att prata med varandra.
Pojken bredvid Simon var en vecka yngre och jag upphör inte att fascineras över bebisars lika beteende, och i det här fallet, deras lika ansiktsuttryck. Simon har 2 standarduttryck som han växlar mellan när han inte tror att världen rasar; skeptisk och kränkt. Ibland ser vi förvåning, och leenden har börjat dyka upp som hägringar i öknen, men standard är ändå dessa 2 och lilla Leon låg och stirrade skeptiskt på mig, eller snarare mot mig, halva tiden. Övrig tid ammade han, liksom 6 av de andra barnen. Simon? Nä han sov, vaknade till bara för att få tillbaka nappen och jobba på blöjan men det gick fort.

Annars pratades det lite om amningshjärna, snuddades vi förlossning och några frågor ställdes. Jag försökte få svar på min fundering om det verkligen kan stämma att ALLA barn föds med blå ögon, alltså även de allra mörkaste i Afrikas byar, varpå Susanne erkände att hon föga förvånande inte visste.

Jag la märke till hur typiskt alla utom hippietjejen klädde sina barn i pojk- eller flickkläder. Även jag. I mitt fall handlar det om bristande energi eftersom folk gärna ger bort genus”korrekta” plagg, och jag råkar vara förtjust i blått, så kanske var det samma sak för alla andra. Som nybliven förstagångsförälder behöver man ofta inte köpa särskilt mycket själv. Särskilt inte storlek 62/68.

Jag och Leons mor pratade förlossning med varandra när mötet av slut. Hon berättade om sin som något som inte får henne att överväga fler ungar — åtminstone inte nu. Jag bestämde mig för att vara ärlig, även om det tog emot lite att berätta att min upplevelse var den motsatta — även om inte jag heller skulle uppskatta att bli gravid igen så nära inpå — när hon precis sagt att hennes var så jobbig. Jag skämtade och sa att alla förlossningar är olika; jag kanske började med den lättaste.

Vidare så sov lilla Leon inte mer är max 30 min i taget på dagarna, och vi tittade på Simon som tappat nappen igen och dreglade i sömnen när hon sa det. Men han sov nästan 3 timmar i taget om natten, och då upplyste jag om Simons nätter som numera är betydligt längre än förut. Jag tillade att vi är medvetna om att vi har tur — för det känns nästan som att man vill ursäkta sig för att allt går så förhållandevis smärtfritt. Inte för att hon på något vis triggade det utan för att man förväntas ha det svårt. Det är jantelagen som talar, förstås. Tänk att den ska vara så djupt rotad i oss.

Nästa möte är på fredag, då ska vi få lära oss babymassage och det ser jag verkligen fram emot.

Hen och Inese

Henriette och Inese var här och hälsade på Simon (och mig) (och Björn) igår på fika. Jag hade bakat kladdkaka, för det är typ det enda fikabröd jag kan baka som inte tar en halv dag, och så satt vi ute och frös i solen innan jag tröttnade på kylan i vinden och tvingade alla att gå in.

babypresent från stammis

Henriette hade med sig en egenhändigt kostruerad blöjtårta med tillhörande klädpresent, och en present från en av mina favoritstammisar på jobbet (också kläder).

ännu mer presenter

Förunderligt att det finns stammis(ar) på jobbet som skickar med presenter till mig… 🙂 ❤ Jag måste åka dit och hälsa på snart.

2 födelsedagar

Anna fyllde år i tisdags och höll kalas hos sig dagen efter bröllopet. Det var drop in från kl 16 så vi trodde inte vi skulle bli kvar längre än till typ 20 eftersom det blev så mycket dagen innan, men eftersom Simon är världsmästare på att sova utanför hemmet så blev det att jag fick väcka honom vid 23 för att amma innan vi skulle promenera hem. Då hade han sovit sen 16:30 ungefär, varav sista 2 timmarna i min famn medan vi kollade på film utifall att han skulle vakna och få akut hungerslag. Det var ett annat par där med en 7-månaders pojke som hade svårt att sova, så vi lånade ut Lolaloo till dem och de var helt sålda på den.

Björn fyllde år igår, så jag ville gå upp och baka en liten minitårta, dvs kladdkaka med hallon och grädde, och gratta honom på sängen.

Jag tog med Simon ner i köket och tyckte han kunde sova vidare på köksbordet medan jag bakade, men alltså det gick inte. Det tog 2 timmar att göra kladdkakan eftersom pojken skrek växelvis hysteriskt/förtvivlat och inte kunde sova.

födelsedagsröra

Hela förmiddagen blev stökig, så Björn tog på sig babybjörnen och dansade runt i huset och åt frukost ur en tallrik han ställt på kaminen tills ungen äntligen somnade, antagligen av utmattning.

björn babybjörn

Eftermiddagen tillbringades också i köket, där jag bakade riktig födelsedagstårta och Björn lagade middag, innan Danne & Marie med sina 3 ungar kom och hälsade på och bidrog även de till Simons garderob och Björns sockerjunkande (han fick en chokladask).

simons kläder

födelsedagstårta

Gluten- och laktosfri. Smakade som vilken tårta som helst; grymt gott 😉

Mjölk i brösten och gröt i huvet…

…Annette kom inte alls igår. Och blev det av att epilera mina lurviga ben? Nej, för jag hade glömt att ladda maskinen.

Annette, Björns mamma, trodde jag skulle komma på besök kl 13 igår, och jag trodde det ända till kl 12:30 då Björn sa:

”Va? Var det idag? Nä… Nej det är imorn.”

Vad som hände igår var att nya bilen äntligen var klar att hämta så Björn åkte iväg vid 16 och satt i rusningen på väg hem och roade sig med att läsa instruktionsboken och knappa runt och lära sig hur man ringer med blåtand.

ny bil skoda

Under tiden kom lillebror hit och hämtade mammas bil som han lämnar tillbaka direkt till henne på lördag när han hämtar henne på flyget. Simon skrek, så jag upplyste brorsan om att det enda dumma man kan göra då är att bli stressad av det, eftersom bebisen känner av det och triggas ännu mer. Min brorsa garvade och försökte, med blandad framgång.

morbror

Istället kom Annette hit idag, och inte kl 13 utan kl 11 och stannade till kl 15. Tiden gick alldeles för fort… och Annette, stolt givmild farmor, drygade med glädje ut Simons garderob med en filt, en pyjamas och en solhatt.

farmor

Och vi, glada tacksamma föräldrar, knäppte händerna i förtjusning 🙂

filt, pyjamas och mössa

Det regnar kläder!

Siw, Björns pappas före detta, och hennes jättetrevliga döttrar Joanna och Jessica var här på fika igår och bidrog älskvärt till regnet av babykläder.

pop present

Jag gillar turkos, man blir glad av det. Vi fick en speldosa också, men den verkade lite trött och spelade sin melodi med yttersta tveksamhet så Joanna tog med den tillbaka för att byta den. Hon lovade att posta den till oss — så ofta träffas vi.

Mamma och Catrine var här en sväng också, mamma hade med sig en babymössa med snören eftersom Simon inte har någon sådan. Vi provade den och han såg ut som en flygare tyckte jag, som en kosmonaut tyckte Björn.

pilotmössa

BVC och bröllopskläder

Ja, vi var där idag. Vi kom i tid, till skillnad från förra gången, men det blev ändå krisbråttom som vanligt när vi kom på att vi måste gå. Simon toksov så jag plockade upp honom, bytte blöja på rekordtid, ammade och bytte om SAMTIDIGT, han somnade om i vagnen och så promenerade vi dit vilket tar ca 30 min.

på bvc

När vi kom fram vaknade han och varvade sårade och kränkta vrål med hjärtskärande gråt och förtvivlad uppsyn tills vi la tillbaka honom i vagnen. Då tvärsomnade han om, vi gick på O’Learys och käka lunch och eftersom han fortfarande sov passade vi på att leta efter festsvid i strl 50 i alla klädbutiker som finns.

Eftersom alla bröllopspassande kläder börjar i strl 62 så slutade det med detta, samt projektet att sy in bodyn så att han inte kryper vilse i den på fredag när Linda och Johan gifter sig.

skjortan på lindex

278 kr… Jag konstaterar att barnkläder är olympiskt dyrt. I alla fall på Lindex.