Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂

Välkommen till…

lilla busfrö

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Världens bästa babycafé med babypyssel

I tisdags förra veckan var jag och Simon på babycafé på öppna förskolan ett par tunnelbanestationer härifrån. Öppna förskolor finns ju överallt, vi hade dittills bara varit på Svenska Kyrkans och det var ju som sagt inte helt lyckat, men den här hade jag hört talas om i föräldragruppen att den skulle vara speciellt bra.

Det var den.

De har sångstund varje dag kl 10 och kl 14, vi var där kl 10 och det var en hel del bebbar med föräldrar där. Alla fick inte plats på mattan men det gjorde ingenting. Det var egentligen väldigt anspråkslöst, en tant som sjöng små mysiga vanliga sånger – mors lilla Olle, imse vimse spindel, och flera av de där jag inte kan namnet på (”på havets vågade-vågade-våg jag tror jag sågade-sågade-såg”) – och träffade rätt toner för det mesta och det räckte gott och väl. Sångtanterna i Kyrkan sjöng upp innan sångstunden, de lät som om de var vana att hålla konsert i kyrkan, men med den här damen kändes det mycket lugnare, stillsammare, och opretto. Jätteskönt. Simon tyckte det var jättekul, han var så taggad att han inte hade ro att sitta still, så jag höll honom stående mot de andra i ringen och han steppade till sången, flinade mot alla och dreglade kopiöst.

Det visade sig att på tisdagar har de även gipsgjutning i ateljén, för avtryck av babyhänder och -fötter. Om man ville kunde man ta med egen ram och gjuta direkt i den.

Igår var vi på plats igen, och jag frågade sångdamen om en ram jag har hemma som är mer hylla än ram, om man kan gjuta direkt i den osv. Vi kom överens om att hon skulle fundera på en lösning till nästa tisdag och jag skulle ta med mig ramen då och så löser vi det tillsammans.

Tanken på att gjuta Simons avtryck i gips har aldrig slagit mig, men det kan ju vara en kul grej att ha. Om man gör det snyggt så är det en mysig grej att ha på väggen. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken om de inte hade haft en ateljé där. De gör tydligen även avtryck i färg som man kan sätta på tex lakan, vilket gav mig en idé om vad jag ska göra med min testmössa.

Det är nämligen så att jag håller på att arbeta fram (ja, varför göra nånting enkelt, varför ta nåt från nätet när man kan återuppfinna helt själv) ett mönster för babymössa, och för varje version jag gör så syr jag upp ett ex och testar på Simon. Första försöket blev som bekant inte helt rätt, mössan är bucklig och alldeles för stor.byxsuccé

svart bebismössaAndra försöket, en svart mössa, blev liksom fyrkantigt. Inget fel, men inte den form som jag vill ha. Det är synd att slänga den, eftersom det egentligen inte är nåt fel, så jag tänker att jag ska trycka en Simonhand eller Simonfot på den och så kan vi ha den ändå.

Tredje försöket är en vändbar modell, bättre passform denna gång så jag tror att jag har hittat rätt.

Det går jättefort att sy en mössa, hur enkelt som helst egentligen. Jag använder gamla överblivna stuvar från klänningar jag sytt till mig själv 🙂

vändbar mössa

En tabbe jämnare

Jag hittade en byrå, Ikeas ”Hopen”, på Blocket kl 20 ikväll. Jag frågade Björn om han ville hjälpa mig att hämta den om jag ringde på annonsen. Javisst sa han. Så jag ringde, och 20:15 bestämde vi oss alltså för att packa ihop oss alla 3 och dra dit; ca 20 min bilfärd. Kl 21:15 var vi på väg hem igen, utan byrå, eftersom jag gjort mina mentala beräkningar baserade på ögonmått – som i sin tur baserats på minnesbilden av bakluckan – och på förutsättningen att hela baksätet fälldes.
Man kan inte fälla hela baksätet om man är 3 i bilen.
”Jag känner mig så dum, förlåt älskling” gnällde jag när Björn körde hem mig och Simon i skymningsgrått ösregn för att sedan åka tillbaka ensam och hämta byrån.
”Äsch, jag har tabbat mig så många gånger så du har några att ta igen på mig”, sa han oberört och jag kände mig ännu hemskare.

Det är så att byrån är till mig, till mitt rum, dvs till min ateljé. Den ligger längst ner på prioriteringslistan, alldeles bredvid Björns snickarbo.

Sammandragningar

Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.

Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.

Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.

Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.

den blivande ateljén

(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )

Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.

Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.


 

Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.

 

 

Den typiska redogörelsen för frånvaro

Den typiska dagboksredogörelsen för Helgen… Det blev en kort helg, med mycket gjort:

Förlossningskursförlossningskurs

I torsdags var vi på förlossningskurs på Sophiahemmet, andra delen går av stapeln nu på torsdag. Man får mest höra de praktiska detaljerna om hur det går till, hur förlossningen kan starta, de olika smärtlindringsmetoderna som finns och saker man bör veta om dem samt annat nyttigt.

Barnmorskan

I fredags var jag hos barnmorskan som konstaterade lågt blodtryck, sen var jag och träffade min nya PT och sen var det uppackning av flyttlådor.

Våffelbrunchvåffelbrunch

I lördags var vi och hämtade vaggan hos mamma, bar lite blommor och grejer åt henne och sen var vi på våffelbrunch hos tremännings-Anna. Jag har lånat hennes egna tjusiga bild eftersom jag är dålig på att fota när det händer roliga saker 🙂 Efter våfflorna var vi på Bauhaus och kollade på golv.

Photo session

I söndags, dvs igår, var vi och träffade min vän som bland annat jobbar som fotograf. Björn har uttryckt önskemål om att föreviga mitt sältillstånd i bild så vi åkte till stranden och knallade runt där och posade.

the making ofBjörn drog sedan till Ikea medan jag var kvar hos henne och fotades från topp till tå i hennes mysiga lilla ateljé.

i väntrummet hos fotografen

Vi hade verkligen tur med vädret; varmt och soligt. Ska bli kul att se resultaten 🙂

Sedan, framåt kl 21, kom vi på att vi skulle åka in till stan och köpa en barnvagn, men det får jag berätta mer om sen.