Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

”Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: ”Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få ”skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Hur man inte letar

grotesco på scalaIgår kväll var ju som sagt mamma barnvakt åt Simon medan jag och Björn gick på Grotesco på Scalateatern. Det var på håret, dels att vi hann dit i tid med 6 min marginal, och dels att vi hittade biljetterna.
Det är så att när jag letar efter något så gör jag mig en bild i huvet av det jag letar efter, och sedan lägger jag den som ett filter för ögonen och försöker vara effektiv. Det hela bygger på att det jag letar efter ser ut precis som jag tror, annars funkar det inte.
Det sista jag mindes av biljetterna var att jag tog upp dem ur skötväskan, tittade på Björn och liksom kände att vad jag än gör med dessa nu så blir det fel.
”Vart ska jag göra av dem, så de inte kommer bort? Om jag ska komma ihåg var de är så får de ligga kvar i skötväskan nu”, sa jag. Han sa:
”Sätt upp dem på väggen i tvättstugan”, för där brukar vi sätta upp saker som vi måste komma ihåg.
Vad som hände sen mindes jag inte, så jag gick till tvättstugan. Biljetterna var inte där. Jag letade i skötväskan; inte där heller. Inte heller i Björn arbetsrum, eller bland mina papper i ateljén. Jag ringde Björn och förklarade läget, sa att jag höll på att låsa mig och att även om jag tittade på dem nu så skulle jag inte se dem. Det var jättejobbigt, tänk om vi inte hittar dem osv. Inför utsikten att inte komma iväg åkte Björn hem tidigare från jobbet. Jag fortsatte leta. Sen kom mamma, och då hittade jag dem.
Var? I tvättstugan, där jag letat först. Kvittot satt framför, det var därför jag inte sett dem. Virrpanna.

vi hann grotesco
Grotesco, och jag ska inte avslöja nåt men det var väldigt bra. Jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge.

 

Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.

Vintertrimning av barnvagnen

Jag tror i alla fall att det är bumperskydd det kallas, du vet den där bygeln ungen har framför sig.

pillbandDet var så att jag tröttnade för rätt länge sen på det gamla skyddet jag gjorde i somras, och Simon har inte direkt brytt sig om pillbanden, så jag fick lite tid över jag tog mig tid från tillverkningen av dregglisar och renovering och diskplockning (bland annat) et ainsi de suite och gjorde en ny i fuskpäls. Den nya har 2 öglor, och jag vet inte varför jag satte dit dem. Jag hade väl nån föreställning om att man kan knyta fast saker i dem så de inte ramlar ur vagnen, nypa fast nappbandet och sånt, men mest ser de ut som avlägsna släktingar till öron och jag älskar öron. I hela bebisträsket är öron på saker bland det sötaste man kan komma över.

nytt bumberskydd

Vi fick ett fårskinn av Carina i somras som jag nu använder som liggunderlag i vagnen, men jag får nog passa mig så ingen knycker det – jag tänker när man låser vagnen utanför Minisats eller på BVC eller så.

När jag ser Simon ligga och mysa där bland fårskinn, fuskpäls, åkpåse och overall blir jag nästan lite avis… men jag tänker att en vacker dag är jag gammal och trött och då kanske han har hjärta att köra mig i en rullstol med typ samma inredning. Måste komma ihåg att spara en bild till honom bara, så han vet vad som gäller ifall jag blir senil.

Apropå overall så var mamma snäll nog att kräva att få köpa en till Simon. Jag hade redan köpt en på Tradera som jag visste skulle vara för stor, en olivgrön vadderad/fodrad tjock Molo-overall, men när hon fick höra det såg hon besviken ut och sa att hon ju hade tjingat att få ge Simon en. Jag hade totalt glömt bort det, kom inte ens ihåg det när hon sa det, men så fort det blir varmare än +5° så är molon för varm så mamma kom glatt hit med en orange skaloverall kort efter det ❤

vinteroveraller baby

Alltså jag måste bara få säga hur tacksam jag är att vi har de mor- och farföräldrar till Simon som vi har. Det är inte alla ungar som får rulla på fårskinn från Åre, har så mycket kläder eller får träffa mormor så ofta.

HiPP risgröt och Livsmedelsverket

Jag är så skrattretande trög:

Med anledning av diskussionen om arsenik i risprodukter samt råden från Livsmedelsverket skickade jag ett mejl till HiPP* angående Simons risgröt han äter till lunch. Struket Namn svarade:

Hej Lisa,

Tack för din fråga.

Vi förstår att du blir orolig över den pågående diskussionen om arsenik i ris och försäkrar att alla HiPPs produkter är säkra och tillgodoser en fullgod näring till ditt barn.

Arsenik finns naturligt i marken över hela världen. Därför finns det också små mängder av arsenik naturligt främst i ris, men även i andra grödor. Mängden arsenik varierar beroende på naturliga variationer, såsom var och hur grödan odlas. HiPPs produkter är speciellt utvalda för att möta barns behov. Vi använder bara de bästa ekologiska ingredienserna och testar alltid arsenik i riset. Vi använder endast ris som uppfyller våra höga krav. Vi försäkrar på att våra interna låga gränsvärden för arsenik uppfyller alla krav enligt lagen.

Delvis använder vi ris som en del av en måltid, men för det mesta används ris som stärkelse eller mjöl i mycket små mängder för att få en bra konsistens på maten.

Alla HiPPs produkter och ingredienser följer EU:s  nya låga gränsvärden för arsenik i ris som kommer att gälla från januari nästa år.

Livsmedelsverket svarar så här på frågan om arsenik i livsmedel speciellt för barn:
Barn bör inte äta ris och risprodukter – risgröt, risnudlar och rismellanmål oftare än 4 gånger per vecka. (Här menar Livsmedelsverket ris i större mängder, såsom i en huvudmåltid)

Lycka till med ditt barn.

Med vänliga hälsningar,
Struket Namn, leg dietist
HiPP
www.hippbarnmat.se

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att INTE säga ”nej, det är nog bra om han inte äter den varje dag”, men ändå mena det. Mycket diplomatiskt. Mindre text och mer konkreta besked hade hjälpt min stackars amningshjärna som blev tvungen att läsa ovan mejl fyra gånger, sova på saken, och sen 2 gånger till innan det blev tydligt. Ja, så illa är det. Jag fattar ju ingenting av nånting. Hemskt frustrerande.

HiPP


*Detta är naturligtvis inte sponsrat. Ville bara vara tydlig med det.

 

Vi hann med höststängningen

Jodå, vi hann med båten till landet i förrgår, med marginal till och med. Björn och Johan har sågat upp mera träd, staplat ved, tömt mulltoatanken, släpat ris, monterat plankor i bryggkjolen vid båthuset och jag vet inte vad. Mamma var med ut och såg stället för första gången och passade Simon medan jag städade, plockade ihop grejer, inventerade, lagade mat, eldade och rullade tummarna. Ann växlade mellan att städa, sova, dricka vin och laga mat.

Det blev intensivt, och det var jätteskönt att komma hem igår trots att vi bara varit borta en natt. På båten hem hörde Johan av sig till Björn när han var och köpte biljetter, och berättade att det brann i komposthögen, vilket Björn upplyste mig om när han kom tillbaka. Alltså det var ju mitt verk, jag tömde kaminen på aska och hällde askan över komposten. Jag hackade i kolbitarna för att kolla att de inte glödde men det måste de ha gjort, och ordentligt för att lyckas tända eld i ganska fuktig mull. Idiotiskt av mig, jag skyller på amningshjärnan igen för jag fattar ju med lilltån att det är bäst att hälla vatten över innan man dumpar askan på saker som kan börja brinna. Mitt vanliga jag hade definitivt gjort det. Jag är verkligen inte mig själv… Fick så dåligt samvete att jag blev tvungen att messa Johan själv.

brand i komposten

Skönt att han inte var arg… Det känns som en sak han skulle bli arg för och det hade definitivt inte hjälpt.

Jag blir mörkrädd (amningshjärna deluxe)

Jag hade beställt grejer från nätet med avsikt att skicka tillbaka (var nästan säker på att det var fel, det var en adapter till babyskyddet, men jag ville så gärna att den skulle passa). Jag mejlade företaget och fick returfraktsedel från kundtjänst. Sen ställde Björn kartongen intill väggen bakom sin stol i köket och jag glömde hela skiten. Jag kom på det igen nu alldeles nyss och printade fraktsedel och tejpade ihop kartongen direkt, men jag är osäker på om jag hinner få iväg det innan 14-dagars-ångerrätten går ut. Minns inte när jag köpte eländet. Fan också.

Simon på sångstund

I förmiddags var vi på sångstund på öppna förskolan igen. På eftermiddagen ringde Björn och undrade om elementet hade kommit. Jävla skit. Det står till och med i kalendern att det skulle levereras idag mellan kl 9-13. Vi pratade om det igår. Han hade dessutom bokat om leveransen från i måndags eftersom jag skulle träna då (vilket jag glömde bort att göra). Jag åkte hemifrån kl 9:30 och kom hem 11:30. Leveransen missad. Sweet.

Jag skäms över min nyvunna IQ-frihet och svär och ältar detta vid soffan halva kvällen. Kan liksom inte släppa det, blir så less på mig själv.

Björn: Stefan varnade mig för det här för länge sen, alltså långt innan jag träffade dig.

Jag: Varnade dig för vad?

Björn: Att intelligensnivån sjunker med två snäpp hos ammande kvinnor.

Jag: Wtf?

Björn: Ja men älskling, vi vet ju att det går över. Det känns väl bra?

Jag: Eh.

Björn: Vaddå?

Jag: Jamen… Jag skulle inte säga att jag är osmart. Det tar bara… um… längre tid?

Björn: Jag älskar dig.

Som pricken över i satt jag härom kvällen med handen i Björns hår och kom på mig själv med att undra om jag verkligen fingrade på rätt del av hans huvud, eftersom jag inte kunde lokalisera fontanellen.

Jag skrämmer mig själv.

Mot landet!

Jag hade en checklista, ändå lyckades jag åka ifrån avgörande saker för ett framgångsrikt firande; nubbe, babynest och frukostbröd.

image

Det är urtrist väder, och båten var 30 min försenad. Simon vantrivdes så det var bara att vända badbaljan uppochner, sätta sig på den och amma i duggregnet.

Återbesöket hos barnmorskan gick bra, fick massa beröm för förlossningen och tillsägelse att åka in mycket tidigare nästa gång eftersom det kommer gå mycket fortare då.
Sen pratade vi preventivmedel, och efter en kort diskussion satte hon in en kopparspiral. För oss som bara tål egenproducerade hormoner och har problem med latex är ju kopparspiral den ultimata lösningen – om man klarar sig undan komplikationer som extremt riklig mens och ökad mensvärk. Det visar sig.

image

Just nu sitter vi på båten. Simon i babyskyddet på bordet och jag vid fönstret med en absolut ljuvlig mensvärk, framför allt i vänster äggstock känns det som.
Barnmorskan sa att man kan få mensvärksont i början och att det kunde blöda lite, så jag köpte alvedon när jag kom ut från mottagningen men glömde bindor. Hurra.

Föräldra(mamma)grupp 1

Det var i fredags som det efterlängtade första mötet med mammagruppen ägde rum. Kl 11 skulle det börja, och jag stövlade in där med tröjan på trekvarten kl 10:56 med flera minuter till godo, vilka spenderades med att sitta i väntrummet tillsammans med övriga deltagare och blygt tjuvkika på varandra.

Vi var 11 vuxna och 10 ungar; ojämnt antal eftersom en pojke helt lyxigt hade båda sina föräldrar med sig. Egentligen heter det väl föräldragrupp, men mammorna står ju för 99%, minst, av närvaron i de här grupperna när barnen är så pass små. Pappan, som måsta ha känt sig lite malplacerad, trippade ut när alla precis hade satt sig och frågade barnsköterskan om det var ok att han var med, vilket det självklart var.

Vi fick sätta oss i en ring på kuddar på golvet, och Simons barnsköterska Susanne slog sig ner bredvid sin kollega Glömt-Namn och skickade runt en papper där vi fick skriva namn och nummer. Alla satt och svettades medan båda barnsköterskorna satt med dubbla tröjor och tyckte det var kallt; ”det är för att ni ammar” hette det.

De flesta lade sina bebbar på rygg framför sig på mattan, och hör och häpna, inte en enda unge skrek eller grät, eller ens gnällde. Rummet fylldes av den avvaktande tystnaden som alltid blir när en fråga ställts och ingen törs ta första ordet, i stället hördes bara suckandet, sparkandet, hickandet, stånkandet och flåsandet av 9 bebisar som tar in nya intryck. 9 bebisar, eftersom den tionde, Simon, redan somnat.

Som alltid med nya grupper började den här snart ta form; där fanns
-hon som snackar och tar över. Du vet hon som hjärtligt men självcentrerat börjar alla meningar med ”jag”,
-hon som taktfast kompar jag-tjejen med ”eller hur” hela tiden,
-hon som inte säger nåt alls, du vet,
-hippietjejen,
-glasögontjejen, hon som faktiskt vet saker,
-och så några till som liksom bildar limmet i gruppen.
Jag är en limtjej, det är i alla fall min egen uppfattning. Limtjej, alternativt tjejen som folk inte blir helt kloka på.

Susanne är som sagt jättebra på att väga och mäta bebisar, men att leda/coacha en grupp är inte hennes grej. Långsamt och försiktigt, utom i jag-tjejens fall, kröp det fram lite info från spridda håll och det var inte förrän mötet var slut som vi faktiskt kom igång att prata med varandra.
Pojken bredvid Simon var en vecka yngre och jag upphör inte att fascineras över bebisars lika beteende, och i det här fallet, deras lika ansiktsuttryck. Simon har 2 standarduttryck som han växlar mellan när han inte tror att världen rasar; skeptisk och kränkt. Ibland ser vi förvåning, och leenden har börjat dyka upp som hägringar i öknen, men standard är ändå dessa 2 och lilla Leon låg och stirrade skeptiskt på mig, eller snarare mot mig, halva tiden. Övrig tid ammade han, liksom 6 av de andra barnen. Simon? Nä han sov, vaknade till bara för att få tillbaka nappen och jobba på blöjan men det gick fort.

Annars pratades det lite om amningshjärna, snuddades vi förlossning och några frågor ställdes. Jag försökte få svar på min fundering om det verkligen kan stämma att ALLA barn föds med blå ögon, alltså även de allra mörkaste i Afrikas byar, varpå Susanne erkände att hon föga förvånande inte visste.

Jag la märke till hur typiskt alla utom hippietjejen klädde sina barn i pojk- eller flickkläder. Även jag. I mitt fall handlar det om bristande energi eftersom folk gärna ger bort genus”korrekta” plagg, och jag råkar vara förtjust i blått, så kanske var det samma sak för alla andra. Som nybliven förstagångsförälder behöver man ofta inte köpa särskilt mycket själv. Särskilt inte storlek 62/68.

Jag och Leons mor pratade förlossning med varandra när mötet av slut. Hon berättade om sin som något som inte får henne att överväga fler ungar — åtminstone inte nu. Jag bestämde mig för att vara ärlig, även om det tog emot lite att berätta att min upplevelse var den motsatta — även om inte jag heller skulle uppskatta att bli gravid igen så nära inpå — när hon precis sagt att hennes var så jobbig. Jag skämtade och sa att alla förlossningar är olika; jag kanske började med den lättaste.

Vidare så sov lilla Leon inte mer är max 30 min i taget på dagarna, och vi tittade på Simon som tappat nappen igen och dreglade i sömnen när hon sa det. Men han sov nästan 3 timmar i taget om natten, och då upplyste jag om Simons nätter som numera är betydligt längre än förut. Jag tillade att vi är medvetna om att vi har tur — för det känns nästan som att man vill ursäkta sig för att allt går så förhållandevis smärtfritt. Inte för att hon på något vis triggade det utan för att man förväntas ha det svårt. Det är jantelagen som talar, förstås. Tänk att den ska vara så djupt rotad i oss.

Nästa möte är på fredag, då ska vi få lära oss babymassage och det ser jag verkligen fram emot.