Tre små tomtar

Det sägs att man alltid drömmer när man sover.
Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma. Du kan väl melodin till Tre små gummor? ”Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:

Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm

Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:

hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem

tre små tomtar

Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. ”I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. ”Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan ”som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.

Vi hann med höststängningen

Jodå, vi hann med båten till landet i förrgår, med marginal till och med. Björn och Johan har sågat upp mera träd, staplat ved, tömt mulltoatanken, släpat ris, monterat plankor i bryggkjolen vid båthuset och jag vet inte vad. Mamma var med ut och såg stället för första gången och passade Simon medan jag städade, plockade ihop grejer, inventerade, lagade mat, eldade och rullade tummarna. Ann växlade mellan att städa, sova, dricka vin och laga mat.

Det blev intensivt, och det var jätteskönt att komma hem igår trots att vi bara varit borta en natt. På båten hem hörde Johan av sig till Björn när han var och köpte biljetter, och berättade att det brann i komposthögen, vilket Björn upplyste mig om när han kom tillbaka. Alltså det var ju mitt verk, jag tömde kaminen på aska och hällde askan över komposten. Jag hackade i kolbitarna för att kolla att de inte glödde men det måste de ha gjort, och ordentligt för att lyckas tända eld i ganska fuktig mull. Idiotiskt av mig, jag skyller på amningshjärnan igen för jag fattar ju med lilltån att det är bäst att hälla vatten över innan man dumpar askan på saker som kan börja brinna. Mitt vanliga jag hade definitivt gjort det. Jag är verkligen inte mig själv… Fick så dåligt samvete att jag blev tvungen att messa Johan själv.

brand i komposten

Skönt att han inte var arg… Det känns som en sak han skulle bli arg för och det hade definitivt inte hjälpt.

När mamma nästan dog av skratt

Simon får ju sedan en dryg månad tillbaka komplement till bröstmjölken. Catrine (BVC-moster) tyckte att det kunde vara en bra idé att inte ge honom på flaska, eftersom risken då fanns att han skulle börja rata bröstet av ren lathet, utan istället ge honom grötalternativet (4m+), men eftersom även vi är lata så körde vi en kompromiss och gav honom av båda. Han har fortsatt att amma hela dagen, och fått gröt till lunch samt en stor flaska på kvällen. Funkat jättebra.

Härom dagen kom jag på att Simon är ju nästan 6 månader. Han visar alltid stort intresse vid bordet för vad vi äter och våra tallrikar, så jag tänkte att han kunde få börja lite smått. Vi hade ingen potatis hemma, men en morot i kylen så jag tryckkokade den och mosade med stavmixer.

Jag gav honom gröten som vanligt, men då och då fick han lite morot på skeden istället. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast, jag var på väg att trilla av stolen flera gånger och det blev svårt att pricka rätt genom skrattårarna ibland. Men han var jätteduktig; varken kräktes eller vägrade, även om det var nära. Bäst var rysningarna som skakade om hela honom, följda av en minstudie i ”jag är förrådd, jag borde inte riskera mer, jag är så hungrig”, och jag vek mig dubbel.

Simon får morot för första gången

Totalt fick han i sig nästan en halv isbit orange sörja, min lilla hjälte.

 

Förresten, apropå vikten

Jo, apropå viktkurvan igår så frågade jag Susanne om det kan vara så att om jag inte äter tillräckligt, så orkar inte min kropp producera tillräckligt med mjölk (du ser, jag försökte ändå få det till mitt fel). Hon svarade som vanligt så pass svävande att svaret gled mig ur händerna direkt när vi pratat klart, men jag minns att hon sa att man brukar säga att man som ammande kvinna ska äta 500 kalorier mer än vanligt för att gå runt. Det har jag hört förut, och det har jag inte gjort. Eller det tror jag inte, i alla fall. Tittar man i naturen så är det ju däremot så det fungerar på andra håll; om inte honan äter tillräckligt så sinar mjölken till ungarna. Logiskt. Nu kan det knappast jämföras med mig eftersom jag inte svälter… så jag vet fortfarande inte.

Men det gör ingenting. Jag släpper det nu.

🙂

Är det nåt fel på vågen?

Vi var på BVC och hälsade på Susanne igår, Simon fick sina 2 sprutor – båda samtidigt den här gången eftersom hon hade en praktikant – och sina rotadroppar, mättes och vägdes och inspekterades.

”Men ojdå, vad har hänt med hans viktkurva? Är det nåt fel på vågen?” Susanne pillade på den och ville väga Simon igen. Samma sak. Sedan undrade hon om hon hade mätt fel. Det hade hon inte.

Simon låg lite under men helt ok på sin längd- och huvudmåttkurva men hade tagit ett steg i sidled på viktkurvan. Det innebär att han relativt sett faktiskt gått ner i vikt.

Alltså jag sa ju det! Grejen är att jag har haft på känn sedan semestern att nåt inte stämde. Inget alarmerande, ingen sömntjuv, men ändå. Nåt var inte som det skulle. Jag trodde som sagt det var att min kropp producerade mindre mjölk eftersom jag inte hade nåt att pumpa ut, men fick höra på olika håll att jomen man har mjölk så att det räcker, det tar ett par dagar för kroppen att svara på ökad efterfrågan bara, osv. Varje gång jag luftat min lätta oro har jag fått liknande gensvar, så jag lyssnade och körde på, och Simon har i 3 veckor ammat varannan timme dagtid och vaknat vrålhungrig om nätterna.

bebisaktivering

Jag får väl skylla mig själv som inte lyssnade på magkänslan, men det spelar ingen roll. Han har inte tagit stryk, han mår bra, och nu får han tillägg. Det innebär i praktiken att han ammas som vanligt men att jag 3 ggr om dan (på försök) fyller på med tillägg efter att han ammat klart.

Jag är jätteglad. Susanne sa att det inte är många som helammas tills de är 5 månader gamla, vilket jag för övrigt inte hade trott, och att det inte var nåt jag skulle ha dåligt samvete för. Jag har inte dåligt samvete alls, men jag känner att det står en skuldskugga och väntar bakom dörren. Hade hon inte sagt nåt hade den kanske smugit fram, det är möjligt. Tyvärr. Det här med amning är ju så laddat, oavsett vilka åsikter man uttrycker.

ekologisk bröstmjölksersättning

Tuttfiske

Simon ligger bredvid mig i sängen och ammar. Han är egentligen mätt, men snuttar så han får en napp i munnen istället. Då och då vrider han bort huvudet mot Björns håll. Fram och tillbaka, fram och tillbaka vrider han huvudet.
Björn får ett av sina göteborsryck:

”Hur går det med tuttfisket Simon, nappar det?”

Jag tittar på Björn , som fortsätter:

”Ja, han ser ut som att han pimplar.”

”Ha. Ha.”

Jag måste erkänna att det här var en av hans bättre.

Konsten att sova själv

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära barn att sova själva – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.

Vin och amning

skåpvinFolk tittar på mig som om jag vore höggravid och just svept 4 tequilashots på raken när jag säger att jag gärna också tar lite vin till middan om vi är borta.

Kan man dricka vin när man ammar? Jag gör det. Inga mängder, totalt ett halvt glas under middan och kvällen, ibland lite mer men jag kommer aldrig upp i ett helt glas. Jag vill inte det, eftersom det avråds och inte ses med blida blickar av folk i största allmänhet, men också för att min toleransnivå sjunkit rejält genom 100% avhållsamhet under hela graviditeten.

Jag dricker vin därför att jag gillar älskar det. Kunde jag få samma, alltså EXAKT samma smak utan alkohol så skulle jag välja det alla gånger… Ja, ok, kanske inte när jag var yngre, men jag är inte yngre längre 😉

Så vad är det då som gäller? Kan man dricka vin trots att man ammar?

Enligt livsmedelsverket så ja, det kan man… men: Alkohol har inga positiva effekter för amningen. Enligt nuvarande forskning innebär det dock inga medicinska risker för barnet om du dricker måttliga mängder alkohol när du ammar, det vill säga 1-2 glas vin eller motsvarande 1-2 gånger i veckan. Den mängd alkohol som barnet kan få i sig med bröstmjölken är mycket liten.

Här har vi en artikel i tidningen Vi Föräldrar på samma tema: Bröstmjölken har samma alkoholhalt som blodet. Har man 0,5 promille alkohol i blodet, så har man 0,5 promille i bröstmjölken också. Det blir alltså mycket små mängder alkohol barnet får i sig, även om det helammas.

Självklart avråds det att hantera små barn när man är onykter. Men vad man kanske skulle fråga sig själv är väl om man blir onykter på ett halvt glas vin till maten?

Jag är kluven till hela grejen. Jag menar, jag vet ju att det inte finns någon anledning för andra att kommentera mitt blygsamma alkoholintag men det vet inte de som kommenterar. Hade jag haft problem eller bara varit oansvarigt oinsatt så är det å andra sidan bra att folk lägger sig i. Det skulle vara skönt att slippa förklara sig inför alla, om det så är fransoserna, ingift familj eller totala främlingar, men jag är inte säker på att samhället skulle bli bättre för det. Så jag undviker vintillfällen där det är ont om utrymme för förklaringar, helt enkelt.