Det där gör jag aldrig om

vinterhjul till barnvagnenJag var ju iväg och köpte grejer på Blocket i torsdags, som ett delmoment i min dag då allt skulle göras samtidigt. Vi ville egentligen bara ha vinterhjulen men tjejen ville sälja båda tillsammans och, ja, vi ska ju ut och resa i vår så varför inte. Barnvagnsresväskan kan säkert säljas vidare sen.

Jag har alltid varit den som suttit på tunnelbanan eller bussen, sett överlastade mammor med barnvagnar, skrikande ungar, shoppingkassar och 14 väskor, och tänkt att stackars förlorade själar. Jag ska ALDRIG utsätta mig för det där. Varför sätter man sig i en situation där det där ens riskerar att hända? Totalt kaos. Gud, jag skulle bryta ihop om jag var hon nu.

I torsdags, då, så hände det. Då var det min tur. Herrejävlar, men jag kom ändå undan lindrigt tycker jag.
Grejen var den att vi kom hemifrån senare än tänkt, sen kom inte första bussen så vi fick vänta en kvart. När vi väl klivit på bussen kom jag på att jag verkligen var dum som inte tog bilen, eftersom den där väskan antagligen skulle vara rätt stor, men tänkte att det löser sig. Sen skulle vi gå en omväg till färgaffären först och köpa sprayfärg till mamma. Sen kom vi fram till Vasastan, jag tråcklade in mig själv och barnvagn genom port och hiss och ringde på, lagom svettig och glatt peppad över att vara på utflykt. Tjejen som sålde hade en liten 3månaders på armen och var jättetrevlig, så det tog en kvart att göra affär och få hjälp med den Gigantiska Resväskan, GR, ner i hissen som rymde max 2 möss i taget.
Jag sköt vagnen framför mig med en hand och drog GR, som roade sig med att köra på mina hälar med jämna mellanrum, bakom mig. När vi närmade oss pendeln fick jag springa för att försöka hinna. Hade jag inte haft GR och barnvagn hade jag hunnit med tåget hoppande på ett ben baklänges, men nu var det inte så. Kanske hade jag ändå hunnit, om inte GR fastnat i spärren och om inte hissen ner mot perrongen hade slutat fungera i 15 sekunder när vi åkt en halvmeter. Men det spelar ingen roll tänkte jag, det handlar om 15 min. Då körde SL sitt ökända tidsförställartrick på oss; det står att tåget kommer om 13 min. 10 min senare står det att tåget kommer om 10 min, osv. 27 min fick vi vänta, medan perrongen långsamt överfylldes av människor och rusningen började värma upp.
Simon skötte sig på tåget, eftersom en vänlig herre lät sig flirtas med, men när vi gick på bussen brast det. Det klev på jättemycket folk, och det blev fort varmt, och då du… Simon vred sig och protesterade, jag plockade upp honom, vi åkte en station, det skulle på en till barnvagn, jag fick flytta på GR och vagn med en hand och kände hur Simons overall började släppa ifrån sig små pustar av bajslukt. Jag hade ingenting att hålla mig i, och i brist på något att hålla i mig med tryckte jag in barnvagnshandtaget i magen och lyckades hålla balansen stående.
Jag var vrålhungrig och trött och varm. Simon vrålade. Han hördes på samma sätt som en full tonåring längst bak hörs. Kvinnan som klivit på med barnvagn sist började prata och flirta med honom, hon var fantastiskt, och Simon flinade – ett flin punkterat av spontana skrikattacker visserligen, men det var bättre än innan.
Till slut kom vi av bussen, och jag kände att yes, det där jag jag aldrig om.

På besök i mitt förra liv

Man tar ju varje chans man får, lite…

image

Jamen det är väl klart, jag gör ju extremt sällan nåt på egen hand. Herregud jag hade till och med en period då jag blev nästan nervöst förväntansfull inför utsikten att få åka och handla SJÄLV på Willy’s. Katastrof.

Hursomhelst, det var kul att träffa dem utanför jobbet, något som i normala fall brukar inträffa kanske en gång per år. Kul att de kom ihåg mig för det känns annars, rent generellt alltså, som att man sätter sitt liv på paus när man går hemma föräldraledig. Som att de borde glömma av mig så som jag glömmer av typ allt utanför mitt synfält.
Jag lärde mig dessutom kvällen till ära hur man promenerar mellan Rådmansgatan och Drottninggatan. Stockholm är himla fint ändå. Kändes så konstigt att gå där själv; som att vara på besök i sitt förra liv.

image

Nu sitter jag på tunnelbaneperrongen vid St Eriksplan och väntar på att det ska bli dags att gå till pendeln. Bara 17% batteri kvar i mobilen. Åh, stressen.

Grill var grymt bra, förresten. Hit skulle jag definitivt gå på en första dejt (förr i tiden, om jag hade vetat att det fanns osv, du förstår). Flera av de andra åt tonfisk som de fick grilla själva på en grillsten på bordet, jag valde grillad anka. Sjukt gott. Fisktjejerna påpekade flera gånger hur mätta de blev, men jag däremot är fortfarande hungrig. Inte så konstigt kanske; utan förrätt och efterrätt samt med en ammande kvinnas ämnesomsättning… jag får äta en smörgås eller 2 när jag kommer hem.
Jag kommer att vara hemma kl 22.
Mitt i natten, liksom.

De borde renovera kocken också

lördagskvällFrikortet har nu använts! Anna var visserligen först till kvarn i lördags, dvs jag var hos henne hela kvällen efter sista amningen kl 19, men Simon gick till sängs när jag gick hemifrån och Anna bor 3 min cykel härifrån. Det kändes märkligt men skönt att komma dit helt själv, så därför var jag inte det minsta nervig igår när det verkliga frikortet gick av stapeln, dvs det som är omöjligt att genomföra om man inte pumpat ut 14 liter mjölk i förväg eller ger ersättning: jag åkte in till stan och gick på restaurang med Tess.

Halleluja.

Hon hade köpt ett erbjudande på Restaurang la Oliva på Upplandsgatan via Groupon som jag fick i födelsedagspresent när hon var och hälsade på oss på landet i början på augusti.

onsdag funkar

Det var lite stökigt att få till ett datum, och man kan tycka att det här med att en restaurang ska stänga för renovering är lite av en varningsflagg men äsch, det får bli vad det blir. Jag får ju komma hemifrån själv OCH träffa Tess. Vem bryr sig om varningsflagg då, liksom?

idag händer det

åter till SLJag avsatte 5 minuter till att göra mig i ordning, vilket bevisar hur genant ovan jag är att göra mig i ordning. När tidsbristen började gå upp för mig, dvs när jag hade 4 min kvar och hunnit få på mig en halv outfit, la jag om kursen och fortsatte på en annan outfit, bökade på lite mascara (som tydligen hunnit bli lite gammal), pussade familjen och rusade till bussen kl 16:50. Orutinerad som man är när det kommer till att gå hemifrån utan skötväska (!), så gjorde jag just det. Jag gick hemifrån utan väska. La plånbok, mobil och nycklar i jackfickan och tyckte att vad skönt att vara på ett ställe i livet där man inte behöver ha nåt att släpa på.

man ska alltså ha väska med sig

När vi kom till restaurangen var det ganska tomt, och eftersom ingen mötte oss i dörren för bordsplacering gick vi till bardisken.

Tess: Hej, vi har bokat bord nu kl 6.

Servitör (äldre herre): I vilket namn?

Tess: Therese.

Servitör: Va?

Han hittade inte bokningen, så hon fick visa sitt grouponbevis igen och göra en ny bokning på plats. Servitören visade oss till ett bord under full takbelysning precis vid köksdisken/passen à la pizzeria, gav oss menyer, förklarade brutet vad vi fick beställa och meddelade att cavan var slut. Det skulle ingå 2 glas cava i dealen. Vi kunde få vin istället.

Vi provade oss igenom de röda viner som fanns tillgängliga (2 st) och valde sedan en flaska av det vinet vi inte fått smaka på eftersom de andra var av tämligen låg kvalitet – vilket skulle visa sig klokt. Servitören kom och hällde upp vinet vi valt, vi noterade roat att vi inte fick nya glas utan fick hålla till godo med provglasen. Jag fick be om en kanna vatten för det verkade inte som att det skulle komma av sig självt. Jag jobbade med inställningen att ingenting skulle gå automatiskt.

När vi beställde maten var jag noga med att be om getosten UTAN valnötter. Javisst, sa han och vände sig mot köket:

”Det kommer komma en bong, snart, bord 21. Inga nötter på osten ok?”

friterad potatis i tomatsås
friterad potatis i tomatsås (?)

Kocken såg förvirrad ut, tydligen bröt de inte på samma språk. När maten väl kom så fick vi 7 rätter av 8. Vi satt och letade efter tsatsikin som skulle ha hört till en av rätterna, men hade så svårt att avgöra vilken som var vilken (du vet för att kunna avgöra vilken av dem som fattades) att när vi väl lyckats få ordning på det hela så var det lagom till den 8e rätten dök upp. Getost med valnötter.

Vi hade fnittrigt kul åt hur hela vårt besök hanterades. Jag tänkte att ja, men de ska ju renovera i 2 veckor, det här är sista kvällen, då kan det väl hända att halva vinlistan inte finns osv. Men samtidigt får man komma ihåg att de må renovera restaurangen, det betyder inte att de renoverar kocken.

charkuteritallrik
Ledsen charkuteritallrik.

tapastramsStackars kock, han kan inte gilla sitt jobb där alltså. Men det mesta gick i, vi gick inte hem hungriga i alla fall. Efter ett tag när vi ätit klart smög det fram en random kille i jeans och t-shirt, pekade på 2 av våra tallrikar som jag ställt lite åt sidan, och frågade om de var mina.

”Ja”, sa jag förvånat och tittade på Tess när han avlägsnade sig igen.

”Vad sa han?” sa hon.

”Han frågade om det var våra tallrikar… och det är det ju.”

Hon tittade förvånat efter killen som liksom svävade runt på måfå i salen.

”Jag vet inte om han jobbar här”, sa jag efter en kort tystnad. Vi blev tvungna att titta på hans förehavanden en stund och avgjorde sedan gemensamt att jo, han verkar ju känna vår servitör, så… jo.

Jag var hemma igen kl 23, en present till Simon från Tess och en jätterolig egen kväll rikare.

på tapasrestaurangen
tramsminer med flit