Hur mina högtflygande planer krashar i ett babynest

Alltså jag har planer för den här dagen. Jag har gjort en lista i telefonen:

  1. Gå igenom korgen med viktiga papper
  2. Ta tag i försäkringsmappen
  3. Deklarera
  4. Rita
  5. Andas

Viktiga-papper-korgen står gömd runt hörnet i tvättstugan, men jag är lite rädd för vad jag kommer hitta där i.

Försäkringsmappen känns så himla tråkig.

Deklarera — gjort! 🙂

Teckningsfoldern uppladdad till dropbox så att jag kan få upp bilderna på Björns överdimensionerade skärm, men nu måste jag förflytta mig dit…

Profylaxandningsövning… jag gillar inte när Björn nyper mig i benet (som han ska för att simulera värk). Jag blir sur.

Så… Ja, det där måste göras under påskhelgen men allra, allra helst vill jag bara strunta i allt och gå och sy ett babynest istället.

Ett babynest är barnets svar på hundkorg och ser ut som en jolle utan motor. Tanken är att vi ska ha det i vår säng den första tiden, och senare i hans egen säng. Kan vara bra att ta med sig om man ska bort också.

babynest

De finns att köpa i mängder på Tradera, men jag har hittat en PDF-tutorial på Junimamma. Och förresten, hur mycket roligare är det inte att sy än att sortera försäkringspapper?

Jag har till och med preppat med materialet (fattas bara 3 m snöre men det går att lösa i efterhand):

  • ett gammalt svart sidenlakan (ärvt av världens bästa grannar från förra lägenheten)
  • ett lite äldre vitt lakan som inte passar till nån av våra sängar
  • en del av ett Ikeatäcke (avklippt efter felköp för 3 år sedan)

Åh… Nä, babynest it is. Personförsäkringar, mammapenningsforskning och framtidsplanering kan slänga sig i väggen.

Jag ska sy.

Rutiner my ass

Jag kan ta en hint — fortsättning

Jag kan ta att det är svårt att bryta rutiner. Det kan jag. Jag har tagit det under hela det året vi bott ihop i lägenheten. Jag har svårare att ta att man gömmer sig bakom ”rutiner” man har i ett hus där man har bott i en månad.

Jag skickade detta sms till honom igår morse efter att han gått:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Och han svarade 2 timmar senare:

Vad gjorde jag för att väcka dig? Inget med flit i alla fall. När jag märkte att du var arg ville jag inte riskera att du skulle bli argare av att jag kom in och väckte dig om du somnat om… Puss!

Jag var aldrig arg.

Jag: Jag har installerat en klädkammare, du klär på dig i sovrummet. Vi har ett badrum, du smörjer fötterna sittande på sängen, i sovrummet. Du kommer och går hela tiden. Du var på väg att dra upp rullgardinen innan du kom ihåg att jag KANSKE sov vilket jag naturligtvis inte längre gjorde. Voilà.

PUSS.

Han: Det såg ut som om du hade vaknat och du sa förut att du ville gå upp tidigare och sedan sova på dan. Visst, jag kan flytta alla mina kläder till klädkammaren. Jag är bara inte van vid att ha en sån så jag går på rutin på morgonen.

Men du kan inte räkna med att få en puss när jag går om jag riskerar att du blir sur på detta sätt.

Jag ska alltså vägras fullfölja min natt och dessutom inte ens få nånting för det. Och kriteriet för ”rutin” måste väl kräva mer än en månad, eller…? Men eftersom det bara verkar vara jag som tycker det så försökte jag mig på en hämndaktion i morse, i enlighet med kompromisskapitlet i relationsbibeln. Dvs jag försökte bete mig som honom. Jag lovar att det passerade obemärkt. Jag hade morgonpasset idag så jag gick upp 05:30 och gjorde som jag skulle ha gjort om jag hade varit ensam hemma — nästan, för jag tände faktiskt aldrig lampan i sovrummet. Ändå tog det emot, jag insåg att jag är väldigt medveten om att folk (Björn) sover när jag själv är uppe tidigt.

Kanske har det att göra med att min mycket bestämda mor jobbade natt när jag var liten.

Hursomhelst. Det känns inte alls som en åtråvärd relation, det där att hålla på och hämnas på varandra i nån slags sandlådevendetta, men jag blir bara så ARG till slut. Jag har testat alla andra kommunikationsmedel jag kommit på först, innan jag tröttnade igår. Jag gick omkring och bokstavligen kokade hela dagen, var fortfarande sur när jag kom hem från jobbet vid 23:30 och kunde inte under några omständigheter slappna av bredvid honom som tvärsomnat med ryggen till innan jag ens hunnit i säng. Ingen kram. Ingen puss. Inget god natt. Inte ett jävla skit. Som om det var han som tjurade och inte jag. Vad fan har jag gjort?

Känslan av att inte väga så tungt, trots att jag egentligen vet att det inte är så, gnagde så hårt på nerverna att jag blev tvungen att sova på gästsängen i vardagsummet. Känslan av att han inte bryr sig är ju hemsk, och när man är trött så tappar man orken att (återigen) resonera sig själv till rätta.

Så vad var det som hände?

Jo, jag trodde att han missförstått, jag trodde att han trodde att jag sagt att jag ville gå upp samtidigt som honom igår. Jag var egentligen inte sur över att bli störd, jag trodde att han var omtänksam, så att jag skulle vakna långsamt medan han höll på och pulade med sitt.

Jag trodde att han var omtänksam, ända tills han sa:

”Ska du också gå upp nu?”

Där inser jag att han inte alls har tänkt på mig, inte alls har försökt vara snäll och göra som han tror jag bett honom, inte ens haft en tanke över huvudtaget åt mitt håll förrän då, som om han precis upptäckt att jag 1) fortfarande är hemma och 2) fortfarande kanske sover.

Mina första helt vakna tankar igår blev Jag finns. Syns jag? Märks jag? BRYR DU DIG?! Egentligen ville jag bara sätta mig upp, kasta kudden på honom och skrika vad jag tänkte, som om han begått en dödssynd. Där och då kändes det så.

Det värsta är att jag fortfarande är förolämpad. Det släpper inte. Tanken du bryr dig inte om mig ekar eländigt inuti, undergräver humöret och gör mig ledsen och alltså arg.

Och nu vet jag inte hur jag ska komma ur det. Jag menar, vi kan försöka prata om det — en konversation vi haft tusen gånger redan. Vi kan vänta ut det men det kan ta veckor för jag är långsint och mår asdåligt av sånt. Jag kan försöka acceptera att han aldrig kommer att kunna visa hänsyn när andra sover men det bara vägrar jag göra.

I hemlighet kan jag erkänna att jag nog överreagerar lite. En aning. Ja, kanske det. Men det gör det inte mindre jobbigt, och inte mindre viktigt. Detta är en gammal diskussion, minst ett år gammal, och jag har tyvärr hunnit utveckla en lättare allergi mot hela grejen. Särskilt nu. Jag är för trött för att orka med det.

Begagnat rules

Jag har insett att det bara är löjligt att fortsätta skjuta bebisprylar på framtiden. Jag menar, vagn, säng, skötbord och babyskydd måste man nästan skaffa innan, men allt det där andra… som jag har lite dålig koll på vad exakt det är.

Han måste ju klä sig i nåt, men det är inte så lätt att välja storlek till nån som ingen vet storleken på. Men tydligen börjar man på strl 50/56. Jag hade inget att göra på jobbet igår så jag loggade in på Tradera, fick storhetsvansinne och shoppade kläder av hjärtans lust tills jag insåg att människan ska hinna använda dem också innan han växer ur dem.

babykläder från Tradera

Man behöver säkert skaffa nån sorts nappflaska, kanske, och hygienartiklar. Men det är också svårt, vi kan inte direkt bunkra upp innan för rätt som det är får ungen exem av det eller det materialet och så måste man byta.

Det här är lätt att ta reda på, jag vet. Jag har bara svårt att få ändan ur eftersom det blir så… jag vet inte, konkret.

 

 

Jag kan ta en hint

Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Björn, så är det, men alltså, det finns stunder… ja, det finns stunder då jag vet PRECIS vad jag skulle ha gjort. Som i morse.

Jag har installerat en klädkammare — han klär på sig i sovrummet.

Vi har ett badrum — han smörjer in huden sittande på sängen, i sovrummet.

Jag har bett honom FÖRSÖKA komma ihåg att jag 1) är lättstörd och 2) behöver sova — han öppnar och stänger dörren till sovrummet varje gång han passerar in och ut under sin morgonrutin, dvs ca 4-5 ggr.

Sms från mig till sambo strax efter att han låst dörren efter sig:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Argumentet ”men älskling, jag vet men… jag är som en zombie på morgonen…” börjar bli utnött.

Jag kommer att dö sockerdöden

Vi har fått påskägg på jobbet…

påskägg

Hur, jag menar HUR kan jag förväntas sitta med detta på nästan en hel armlängds avstånd utan att röra?

Jag kommer att sockerchocka min unge så till den grad att han kanske vill komma ut, stackarn. Jag måste jobba på min självdisciplin, det funkar inte med mitt jobb att han kommer ut nu.

Fikbonanza 13-17

Klockan ställdes som bekant om till sommartid natten till igår så det var inte förrän runt halv elva vi kom igång. 2,5 tim för bakning samt röj och städ… Yeey. Men det gick ju det med.

Björns mamma med sambo kom prick kl 13, sen kom Tessan med jättefina babykläder i present (”jag kan ju inte komma tomhänt”)

till pojken present

och så var det lugnt i nån timme innan typ alla kom. Jag vet inte hur många det var, men en 6-7 ungar röjde konstant på övervåningen, vardagsrummet och köket var fulla med folk, jag försökte hinna med att prata med alla men det var ju så svårt att räcka till. Jag stekte våfflor, dubbel sats, men de tog slut lite för fort ändå. Kladdkakorna räckte precis, äppelkakan jag kom på att jag skulle göra på morgonen tog tvärslut (trots att jag bränt (och skrapat) ytan), kokostopparna har vi kvar en hel del av liksom havrekakorna. Grädden tog slut, och jag glömde bort att vi hade glass i frysen.

En av grannfamiljerna kom och hade med sig hemmagjord äppelmust från deras egna träd. Verkligen snällt av dem 🙂 På det lilla jag hann med att prata med dem så verkade de dessutom stabila.

hemmagjord äppelmust

Tiden bara flög iväg. Jag höll på att tappa rösten efter 2 timmar, men den hämtade sig. Johanna och Markus lämnade babyskyddet vi skulle få köpa och gick dessutom igenom varenda funktion och abrovink med oss inne i tvättstugan. Blommorna med tillhörande gäster vällde in genom ytterdörren, skor och väskor låg i drivor i hallen, braskaminen var tänd, 2 fönster öppna, varmt som i juli och jättetrevligt.

De sista drog vid 18:30, och då var jag så trött att jag knappt visste på vilken fot jag skulle stå.

Trots att vi hade skrivit i inbjudan att vi inte önskade några presenter så kommer ju folk sällan tomhänta. Vilka fina vänner vi har.

presentbord

Prepp för inflyttningsfika i morgon

Jag kommer alltid en bra bit efter frukost, men sen blir jag hungrig och det slutar med att jag bara sitter och glor. Som nu. Jag löser hungern med att äta kokostoppar med päronsmak som Björn har gjort för i morgon.

kokostoppar till fikat

Vi försöker få undan så mycket grejer som möjligt eftersom vi kommer få besök av inte så få människor. Vi har satt tiden till drop in under timmarna mellan 13 och 17… Även grannarna vars tomter gränsar till vår är inbjudna, vi tänkte att om det blir lite awkward så är det i alla fall tidsbegränsat. Vi skyller på mitt ”tillstånd” om vi måste.

Klädkammaren är så gott som klar. Det fattas golvlister, dörrfoder på insidan och dörr (som mitt smyckesskåp ska hänga på) men jag orkade inte vänta på det så jag flyttade in. Äntligen.

klädkammaren nästan klar

Björn håller på med sitt arbetsrum, han kom så långt som till att få upp skrivbordet och installera datorn. Sen fastnade han framför den.

björns arbetsrum

Goodie bag från barnmorskan

Jag var ju hos barnmorskan igår, och här kommer en sammanfattning:

  • Jag ligger fortfarande mitt på standardkurvan.
  • Jag är ganska nätt, min mage är helt i proportion med min kropp, hon kan inte för sitt liv tänka sig att det ligger en femkiloskoloss där inne.
  • Magen har sjunkit ganska mycket.
  • Huvudet är nästan helt fixerat.
  • Bulandet uppe till vänster i magen är rumpan och knölandet till höger är fötter. Jag kan bara utgå från att kittlandet i ljumsken är händer eller nåt ditåt.
  • 30% av alla förstföderskor föder innan eller runt utsatt datum, resten går över tiden. Med tanken på min standardkurva lär jag få vänta ett tag.
  • Schysst blodtryck.
  • Jag fick en bok, och en goodie bag från Libero för den första tiden.

Jag från liten till stor

liberoväskan

  • Och jag vet fortfarande inte var jag kan få tag på likadana lampor som de har där :/

mystisk lampa

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; ”har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.

 

 

Jag gillar inte mat

Hela den här graviditeten har lite handlat om att hitta saker som jag står ut med att äta. Socker har som regel funkat, men det är det enda och jag tror det är för att hjärnan kör nån form av egen override på kroppens signaler bara för att det är just socker. Strax därefter kommer jos och frukt, men sedan är det ett nystan av grejer som alla byter plats med varandra och inget av det är ok en längre tid.

Nu till exempel. Nu är jag hungrig och mår lite illa av det så klart. Allt jag önskar är att aldrig mer behöva vara hungrig. Jag vill slippa ta mig igenom ät-processen, slippa känna smaker och jobba med att få ner maten för att sen må illa av att ha massa mat i magsäcken för att SEN, 30 min senare, känna att energin är tillbaka med humöret.

Jag är hungrig, men jag vill inte äta. Tanken på mat kväljer mig. Måste allting vara så jävla äckligt hela tiden?