Come again?

Fristående fortsättning på Hörde jag rätt?

Mamma har suttit barnvakt åt Simon, det är sent och vi står i hallen medan hon tar på sig skorna. Hon gäspar stort och säger samtidigt, apropå stämjärnet hon precis fått låna, att hon ska ut och jaga bäver.
Jag: ”Det är verkligen svårt att höra vad du säger när du gäspar samtidigt, men du ska väl inte ut och jaga bäver såhär dags?”
Mamma: ”Haha, nej, jag sa att jag ska hem och sova.”

När Simon är frustrerad, arg eller bajsar låter det som att han upprepar andra halvan av ordet ”Belsebub” om och om igen.

Carina hälsar på ett par dagar och bor i Simons rum. Björn har fått sovmorgon, han kommer ner framåt 9 och kliar sig i huvet: ”Jag tänkte på det nu imorse när jag hörde Carinas bilringar…”
Jag: ”What? Vaddå Carinas bilringar…?”
Björn artikulerar koncentrerat: ”När jag hörde Carinas MOBIL RINGA. Vi borde isolera väggen.”

Björn står i hallen och ser uppgiven ut. Han säger nåt om ägg och krabba.
Jag: ”Va? Ägg och krabba?”
Björn: ”Vi lägger oss tidigt ikväll, va?”
Jag: ”M-m.”
Björn: ”Kombinationen av bra fantasi och dålig hörsel.”


Gillade du mitt inlägg? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

Prylförälskelsen i soffan

Du vet när man faller handlöst för en pryl, alltså en regelrätt förälskelse i något som man känner är rätt på alla plan, motsvarar alla ens förväntningar på vad en sådan pryl ska vara och dessutom är ursnygg?

Mm, i mitt fall är den prylen nu en soffa. En svindyr soffa, naturligtvis. Soffor är ofta dyra, speciellt om man vill ha en lite större, men i det här fallet finns det billigare i liknande utförande.

soffan

Den ser kanske inte så speciell ut, jag menar det är en vanlig design, men det var kombinationen av snygg design, bekvämlighet, storlek, färg och struktur på tyget. Allt bara stämde. Det är en modulsoffa dessutom så man bygger den så som det passar rummet, vi har inget direkt hörn att ställa den i så den skulle bli lite mindre än ovan exempel. Björn följde med på en andra tur till affären och blev nästan lika förtjust i den som jag.

sofftyg

Nu till Problemet:

  1. Ytan påminner lite om en trasmatta i strukturen, vilket innebär att den är ojämn. Det i sin tur innebär att när man tappar, säg, en chokladbit på det tyget och sen råkar sätta sig på den så är inte bara fläcken ett faktum utan även den permanenta närvaron av choklad i tyget.
  2. Soffan är ljus. Kombinationen kladdmonster/ljus soffa talar för sig själv.
  3. Klädseln på stommen går inte att ta av, och tyget tål inte maskintvätt men det är oviktigt med tanke på att tyget på stommen inte går att ta av.

Med tanke på Problemet så är den inte så perfekt, men… äsch, detaljer. Nu har jag tillbringat ca 36 timmar med att försöka övertala andra, men mest mig själv, om att det är värt det i alla fall. Men oavsett om vi lägger en filt i soffan för Simon att sitta på och även om man kan tvätta klädseln, så vill man ju ha en soffa som fyller alla soffors absolut viktigaste funktion; att vara bekväm. Man måste kunna slappna av runt denna möbel utan att behöva gråta blod varje gång en unge slänger sig i den utan att ha desinficerats först.

Såååå… det blir kanske så att vi måste leta vidare. Frågan är om man kommer ångra sig, ångra att man inte tog den där perfekta prylen i alla fall trots allt, eftersom ingenting av det man hittar på andra ställen kommer ens i närheten när man jämför.

Tre små tomtar

Det sägs att man alltid drömmer när man sover.
Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma. Du kan väl melodin till Tre små gummor? ”Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:

Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm

Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:

hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem

tre små tomtar

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett ”Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. ”JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂

 

Det där gör jag aldrig om

vinterhjul till barnvagnenJag var ju iväg och köpte grejer på Blocket i torsdags, som ett delmoment i min dag då allt skulle göras samtidigt. Vi ville egentligen bara ha vinterhjulen men tjejen ville sälja båda tillsammans och, ja, vi ska ju ut och resa i vår så varför inte. Barnvagnsresväskan kan säkert säljas vidare sen.

Jag har alltid varit den som suttit på tunnelbanan eller bussen, sett överlastade mammor med barnvagnar, skrikande ungar, shoppingkassar och 14 väskor, och tänkt att stackars förlorade själar. Jag ska ALDRIG utsätta mig för det där. Varför sätter man sig i en situation där det där ens riskerar att hända? Totalt kaos. Gud, jag skulle bryta ihop om jag var hon nu.

I torsdags, då, så hände det. Då var det min tur. Herrejävlar, men jag kom ändå undan lindrigt tycker jag.
Grejen var den att vi kom hemifrån senare än tänkt, sen kom inte första bussen så vi fick vänta en kvart. När vi väl klivit på bussen kom jag på att jag verkligen var dum som inte tog bilen, eftersom den där väskan antagligen skulle vara rätt stor, men tänkte att det löser sig. Sen skulle vi gå en omväg till färgaffären först och köpa sprayfärg till mamma. Sen kom vi fram till Vasastan, jag tråcklade in mig själv och barnvagn genom port och hiss och ringde på, lagom svettig och glatt peppad över att vara på utflykt. Tjejen som sålde hade en liten 3månaders på armen och var jättetrevlig, så det tog en kvart att göra affär och få hjälp med den Gigantiska Resväskan, GR, ner i hissen som rymde max 2 möss i taget.
Jag sköt vagnen framför mig med en hand och drog GR, som roade sig med att köra på mina hälar med jämna mellanrum, bakom mig. När vi närmade oss pendeln fick jag springa för att försöka hinna. Hade jag inte haft GR och barnvagn hade jag hunnit med tåget hoppande på ett ben baklänges, men nu var det inte så. Kanske hade jag ändå hunnit, om inte GR fastnat i spärren och om inte hissen ner mot perrongen hade slutat fungera i 15 sekunder när vi åkt en halvmeter. Men det spelar ingen roll tänkte jag, det handlar om 15 min. Då körde SL sitt ökända tidsförställartrick på oss; det står att tåget kommer om 13 min. 10 min senare står det att tåget kommer om 10 min, osv. 27 min fick vi vänta, medan perrongen långsamt överfylldes av människor och rusningen började värma upp.
Simon skötte sig på tåget, eftersom en vänlig herre lät sig flirtas med, men när vi gick på bussen brast det. Det klev på jättemycket folk, och det blev fort varmt, och då du… Simon vred sig och protesterade, jag plockade upp honom, vi åkte en station, det skulle på en till barnvagn, jag fick flytta på GR och vagn med en hand och kände hur Simons overall började släppa ifrån sig små pustar av bajslukt. Jag hade ingenting att hålla mig i, och i brist på något att hålla i mig med tryckte jag in barnvagnshandtaget i magen och lyckades hålla balansen stående.
Jag var vrålhungrig och trött och varm. Simon vrålade. Han hördes på samma sätt som en full tonåring längst bak hörs. Kvinnan som klivit på med barnvagn sist började prata och flirta med honom, hon var fantastiskt, och Simon flinade – ett flin punkterat av spontana skrikattacker visserligen, men det var bättre än innan.
Till slut kom vi av bussen, och jag kände att yes, det där jag jag aldrig om.

Med Tessan och Ebba på MOS

Igår var jag och Simon på Mall of Scandinavia, som vi kallar Mos eftersom ingen människa orkar säga Mall of Scandinavia mer är en gång utan att det låter som jättekonstig namedropping, och träffade Tessan och Ebba. Ingen av oss har varit där förut, och så träffas vi så sällan och Ebba var ledig och Tessan står på tröskeln till ett coolt nytt jobb så hon var också ledig, kan man tänka sig.

Anyway. Vi kom iväg hemifrån vid 11:30 efter att ha klarat av både förmiddagsvila och lunch… det var visserligen på håret att det alls blev nåt, vårt bilbatteri är värdelöst och bilen hade inte körts på en vecka så batteriet dog (sånt känner man i skrämselnerven) i samma ögonblick som bilen till slut hostade igång. GPS styrde oss till en gata där man kunde se Mosskylten på andra sidan järnvägen, sen försökte den säga att vi var off road så jag gick på skyltar och det blir sällan rätt när jag ska göra det. Jag kom ända in i garaget, men sen kom jag också ut ur garaget utan att fatta var det gått fel, så det blev ett stolt ärevarv i en rondell och sen ett nytt mycket mer beslutsamt försök* på nedervåningen.

MOS intet ont anande

Stället är jättestort, och man kunde tro att det inte skulle vara så mycket folk mitt på dagen en fredag men det var ungefär som att tro att man ska slippa köa på Gröna Lund den 10e juli kl 12:30.
Dumt, alltså.

MOS entré

Jag mötte dem på ett sushiställe (Ebba är ungen som väljer sushi framför pizza och hamburgare och sånt), sen promenerade vi runt lite och min mobilkamera vägrade ta skarpa bilder.

MOS Ebba och Tessan

Här ser vi Ebba i rosa kläder med matchande ballong och gummistövlar, och Tessan som försöker hinna med att i farten titta in i affärerna vi passerade på väg mot…

MOS Disney Toaletter lekrum

…tadaaa! Mardrömsbutiken från helvetet. Jag tog sats, som på parkeringen tidigare, och peppade mig själv från att skylten kom i sikte och hela vägen fram. Det räckte 2 meter in i affären, sen vände jag och väntade utanför i vad som kändes som en evighet. När de kom ut igen himlade Tessan med ögonen bakom Ebba och såg ut som att hon skulle behöva en drink eller 2, kanske en chockfilt också, och Ebba ville ha glass. Efter glasspausen var det dags att åka, då hade vi varit där i 1,5 timme och sett typ 1% av stället.

MOS designer gallery

Här gick vi inte in. Vi kom fram till att vi måste ses nån dag efter jul, bara hon och jag, och knata hela stället runt. Eller ja, hon sa nån gång i februari efter att hon fått sin första lön, men jag valde att översätta det.

 


* Ett mycket mer beslutsamt försök går till så att man tar mental sats, lite som på cykeln inför en uppförsbacke, koncentrerar sig som attan och pratar högt med sig själv medan man gör det så att man kan prata sig själv till rätta när man får dumma infall, alternativt skälla på sig själv om man inte hinner värja sig från sagda infall.

Hur man inte letar

grotesco på scalaIgår kväll var ju som sagt mamma barnvakt åt Simon medan jag och Björn gick på Grotesco på Scalateatern. Det var på håret, dels att vi hann dit i tid med 6 min marginal, och dels att vi hittade biljetterna.
Det är så att när jag letar efter något så gör jag mig en bild i huvet av det jag letar efter, och sedan lägger jag den som ett filter för ögonen och försöker vara effektiv. Det hela bygger på att det jag letar efter ser ut precis som jag tror, annars funkar det inte.
Det sista jag mindes av biljetterna var att jag tog upp dem ur skötväskan, tittade på Björn och liksom kände att vad jag än gör med dessa nu så blir det fel.
”Vart ska jag göra av dem, så de inte kommer bort? Om jag ska komma ihåg var de är så får de ligga kvar i skötväskan nu”, sa jag. Han sa:
”Sätt upp dem på väggen i tvättstugan”, för där brukar vi sätta upp saker som vi måste komma ihåg.
Vad som hände sen mindes jag inte, så jag gick till tvättstugan. Biljetterna var inte där. Jag letade i skötväskan; inte där heller. Inte heller i Björn arbetsrum, eller bland mina papper i ateljén. Jag ringde Björn och förklarade läget, sa att jag höll på att låsa mig och att även om jag tittade på dem nu så skulle jag inte se dem. Det var jättejobbigt, tänk om vi inte hittar dem osv. Inför utsikten att inte komma iväg åkte Björn hem tidigare från jobbet. Jag fortsatte leta. Sen kom mamma, och då hittade jag dem.
Var? I tvättstugan, där jag letat först. Kvittot satt framför, det var därför jag inte sett dem. Virrpanna.

vi hann grotesco
Grotesco, och jag ska inte avslöja nåt men det var väldigt bra. Jag har inte skrattat så mycket på väldigt länge.

 

Hur gick det?

…med allt jag höll på med samtidigt (se föregående inlägg) undrar kanske ingen. Jo, men det ska jag berätta:

  • Simonmaten kommer räcka hela helgen, tror jag.
  • Björn tog ett snack med julgranen när han kom hem.

julgranen har återhämtat sig

  • Ett gäng dregglisar färdigställdes i träningens tecken (med nya maskinen) av mina gamla avlagda tröjor, tillsammans med ett par byxor med matchande dregglis, och senare också mössa. Jag gjorde mössan en storlek för liten eftersom tyget inte hade räckt annars, men vi har ju kompisar som väntar ungar så den kommer nog till nytta nån gång (älska öron). Jag har ingen bild på byxorna eftersom jag inte hittar systemkameran jag fotade dem med, men det kommer väl upp en på Instagram senare.

dregglisar och mössa

  • Jag har sparat 3 st kokos- och rompraliner i kylen till mamma som ska sitta barnvakt åt världens mammigaste bebis ikväll när jag och Björn ska gå på Grotesco. Det är av ren barmhärtighet, för Simon är inte så lättsam som han brukar just nu med sin mammafas och allt. Men det kommer säkert gå hur bra som helst, och det är inte varje kvartal man får gå på teater heller så jag ser verkligen fram emot ikväll.

grotesco på scala

Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂