Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg. Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen. Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart. Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där. Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en barnsköterska höll på att grädda våfflor. Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem, ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång), inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen. Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

”Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

duploHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ‘tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig. När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ‘tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna. Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas. Jag är… jag vet inte, ”fel”, för att jag säger ‘tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ‘tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.
Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.
Om jag lär mig från början att man inte får säga ‘tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ‘tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.
När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.
Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.
När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.
Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂


*NEJ, jag är inte rasist.

 

HiPP risgröt och Livsmedelsverket

Jag är så skrattretande trög:

Med anledning av diskussionen om arsenik i risprodukter samt råden från Livsmedelsverket skickade jag ett mejl till HiPP* angående Simons risgröt han äter till lunch. Struket Namn svarade:

Hej Lisa,

Tack för din fråga.

Vi förstår att du blir orolig över den pågående diskussionen om arsenik i ris och försäkrar att alla HiPPs produkter är säkra och tillgodoser en fullgod näring till ditt barn.

Arsenik finns naturligt i marken över hela världen. Därför finns det också små mängder av arsenik naturligt främst i ris, men även i andra grödor. Mängden arsenik varierar beroende på naturliga variationer, såsom var och hur grödan odlas. HiPPs produkter är speciellt utvalda för att möta barns behov. Vi använder bara de bästa ekologiska ingredienserna och testar alltid arsenik i riset. Vi använder endast ris som uppfyller våra höga krav. Vi försäkrar på att våra interna låga gränsvärden för arsenik uppfyller alla krav enligt lagen.

Delvis använder vi ris som en del av en måltid, men för det mesta används ris som stärkelse eller mjöl i mycket små mängder för att få en bra konsistens på maten.

Alla HiPPs produkter och ingredienser följer EU:s  nya låga gränsvärden för arsenik i ris som kommer att gälla från januari nästa år.

Livsmedelsverket svarar så här på frågan om arsenik i livsmedel speciellt för barn:
Barn bör inte äta ris och risprodukter – risgröt, risnudlar och rismellanmål oftare än 4 gånger per vecka. (Här menar Livsmedelsverket ris i större mängder, såsom i en huvudmåltid)

Lycka till med ditt barn.

Med vänliga hälsningar,
Struket Namn, leg dietist
HiPP
www.hippbarnmat.se

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att INTE säga ”nej, det är nog bra om han inte äter den varje dag”, men ändå mena det. Mycket diplomatiskt. Mindre text och mer konkreta besked hade hjälpt min stackars amningshjärna som blev tvungen att läsa ovan mejl fyra gånger, sova på saken, och sen 2 gånger till innan det blev tydligt. Ja, så illa är det. Jag fattar ju ingenting av nånting. Hemskt frustrerande.

HiPP


*Detta är naturligtvis inte sponsrat. Ville bara vara tydlig med det.

 

Jag blir mörkrädd (amningshjärna deluxe)

Jag hade beställt grejer från nätet med avsikt att skicka tillbaka (var nästan säker på att det var fel, det var en adapter till babyskyddet, men jag ville så gärna att den skulle passa). Jag mejlade företaget och fick returfraktsedel från kundtjänst. Sen ställde Björn kartongen intill väggen bakom sin stol i köket och jag glömde hela skiten. Jag kom på det igen nu alldeles nyss och printade fraktsedel och tejpade ihop kartongen direkt, men jag är osäker på om jag hinner få iväg det innan 14-dagars-ångerrätten går ut. Minns inte när jag köpte eländet. Fan också.

Simon på sångstund

I förmiddags var vi på sångstund på öppna förskolan igen. På eftermiddagen ringde Björn och undrade om elementet hade kommit. Jävla skit. Det står till och med i kalendern att det skulle levereras idag mellan kl 9-13. Vi pratade om det igår. Han hade dessutom bokat om leveransen från i måndags eftersom jag skulle träna då (vilket jag glömde bort att göra). Jag åkte hemifrån kl 9:30 och kom hem 11:30. Leveransen missad. Sweet.

Jag skäms över min nyvunna IQ-frihet och svär och ältar detta vid soffan halva kvällen. Kan liksom inte släppa det, blir så less på mig själv.

Björn: Stefan varnade mig för det här för länge sen, alltså långt innan jag träffade dig.

Jag: Varnade dig för vad?

Björn: Att intelligensnivån sjunker med två snäpp hos ammande kvinnor.

Jag: Wtf?

Björn: Ja men älskling, vi vet ju att det går över. Det känns väl bra?

Jag: Eh.

Björn: Vaddå?

Jag: Jamen… Jag skulle inte säga att jag är osmart. Det tar bara… um… längre tid?

Björn: Jag älskar dig.

Som pricken över i satt jag härom kvällen med handen i Björns hår och kom på mig själv med att undra om jag verkligen fingrade på rätt del av hans huvud, eftersom jag inte kunde lokalisera fontanellen.

Jag skrämmer mig själv.

Förresten, apropå vikten

Jo, apropå viktkurvan igår så frågade jag Susanne om det kan vara så att om jag inte äter tillräckligt, så orkar inte min kropp producera tillräckligt med mjölk (du ser, jag försökte ändå få det till mitt fel). Hon svarade som vanligt så pass svävande att svaret gled mig ur händerna direkt när vi pratat klart, men jag minns att hon sa att man brukar säga att man som ammande kvinna ska äta 500 kalorier mer än vanligt för att gå runt. Det har jag hört förut, och det har jag inte gjort. Eller det tror jag inte, i alla fall. Tittar man i naturen så är det ju däremot så det fungerar på andra håll; om inte honan äter tillräckligt så sinar mjölken till ungarna. Logiskt. Nu kan det knappast jämföras med mig eftersom jag inte svälter… så jag vet fortfarande inte.

Men det gör ingenting. Jag släpper det nu.

🙂

Är det nåt fel på vågen?

Vi var på BVC och hälsade på Susanne igår, Simon fick sina 2 sprutor – båda samtidigt den här gången eftersom hon hade en praktikant – och sina rotadroppar, mättes och vägdes och inspekterades.

”Men ojdå, vad har hänt med hans viktkurva? Är det nåt fel på vågen?” Susanne pillade på den och ville väga Simon igen. Samma sak. Sedan undrade hon om hon hade mätt fel. Det hade hon inte.

Simon låg lite under men helt ok på sin längd- och huvudmåttkurva men hade tagit ett steg i sidled på viktkurvan. Det innebär att han relativt sett faktiskt gått ner i vikt.

Alltså jag sa ju det! Grejen är att jag har haft på känn sedan semestern att nåt inte stämde. Inget alarmerande, ingen sömntjuv, men ändå. Nåt var inte som det skulle. Jag trodde som sagt det var att min kropp producerade mindre mjölk eftersom jag inte hade nåt att pumpa ut, men fick höra på olika håll att jomen man har mjölk så att det räcker, det tar ett par dagar för kroppen att svara på ökad efterfrågan bara, osv. Varje gång jag luftat min lätta oro har jag fått liknande gensvar, så jag lyssnade och körde på, och Simon har i 3 veckor ammat varannan timme dagtid och vaknat vrålhungrig om nätterna.

bebisaktivering

Jag får väl skylla mig själv som inte lyssnade på magkänslan, men det spelar ingen roll. Han har inte tagit stryk, han mår bra, och nu får han tillägg. Det innebär i praktiken att han ammas som vanligt men att jag 3 ggr om dan (på försök) fyller på med tillägg efter att han ammat klart.

Jag är jätteglad. Susanne sa att det inte är många som helammas tills de är 5 månader gamla, vilket jag för övrigt inte hade trott, och att det inte var nåt jag skulle ha dåligt samvete för. Jag har inte dåligt samvete alls, men jag känner att det står en skuldskugga och väntar bakom dörren. Hade hon inte sagt nåt hade den kanske smugit fram, det är möjligt. Tyvärr. Det här med amning är ju så laddat, oavsett vilka åsikter man uttrycker.

ekologisk bröstmjölksersättning

Välkommen tillbaka ditt elände

Din kropp efter förlossningen

Hämtat från länken ovan:

Menstruation
Ammar du inte kan du börja menstruera igen efter fyra till sex veckor. Om du ammar kan det hända att du också får tillbaka mensen vid den tiden eller så kan du ha oregelbundna menstruationer eller inga alls så länge du ammar. Från kvinna till kvinna så är det väldigt olika. 

Tillbaka till verkligheten. Jävla skit.

Konsten att sova själv

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära barn att sova själva – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.

Vrålmysteriet (kanske) löst

Simon har varit krånglig till och från ett tag nu, mest på eftermiddagarna, och det verkar som att det är magen som ställer till det. Det pruttas överraskande bestämt, magen mullrar och Simon skriker.
Inte varje dag.
Inte exakt samma tid.
Som jag skrev igår så hör man tydligt när det är smärtskrik, han ålar och ligger som en sprättbåge i famnen, vrålar med stängda ögon och tårar som svämmar över i ilränder bak mot öronen. Fullständigt olidligt att höra på.

Mamma har oroat sig över detta, förstås, och över eksemen han fått i knävecken och på magen. Barnet är i obalans. Så hon pratade med sin syster Catrine, barnsköterskan, som sa att det lät som symptom på allergi/intolerans/överkänslighet mot mjölkprotein.
Mamma pitchade sedan för mitt upphörande av mjölkproteinintag så hårt att det bara gick att nicka. Och ja, varför inte? Om det kanske hjälper. Och om inte så kan man ju stryka det från listan.

Igår kväll kom Robban och Maria hit på husesyn (de är de enda som fortfarande inte sett huset), och de hade med sig thaimat till middag. De ringde när de stod på thaistället men då stod jag och bytte blöja på nyvakna Skriksimon, så det gick inte att höra menyn och jag ropade till Björn som stod med telefonen i dörren att jag ville ha nåt som inte var starkt. Och utan mjölk. Och inte starkt. Helst milt.
Vi har lärt oss att bland annat starka kryddor ger Simon magknip, och man vill ju sova om nätterna så det är ren självbevarelsedrift som håller en borta från sånt.
När vi satt till bords däremot visade det sig att han som tagit beställningen inte fattat, och min asgoda kycklinggryta var så stark att det gjorde ont i hela munnen.
Jag tänkte på kvällen att jag säkert skulle hinna amma innan kryddorna hunnit ut i mjölken, så jag gjorde det och kom på medan vi satt där i sängen att man nog borde kolla upp det.
Jag hamnade på Amningshjälpen.se. Hade ingen aning om den, sidan verkar seriös som tusan, där står allt om amning.
Varför. Har. Ingen. Nämnt. Den?
Hursomhelst, såhär kan man läsa om just bröstmjölken:

Det kan vara flera orsaker att ammade barn har problem med magont utöver det mamma äter.

-Mammas mjölk kan komma häftigt, det vill säga att utdrivningsreflexen är stark och barnet sätter nästan mjölken i halsen, barnet sväljer mer luft och detta kan bidra till trassel med magen.
Detta kan avhjälpas t ex med att mamman mjölkar ur lite innan amningen och att barnet har en upprätt (vertikal) position när mamman sitter och ammar eller att mamma ligger och ammar (då flödar inte mjölken lika häftigt).

-Mamman kan ha en mycket stor mjölkproduktion och ammar lite på varje bröst vid varje amningstillfälle, detta medför att barnet får en stor andel kolhydrater i mjölken som i sin tur bidrar till att magen blir orolig.
Detta kan avhjälpas genom att mamma ammar samma bröst under en längre period, t ex 1 timme eller 2 timmar eller 3 timmar – detta beror på hur ofta barnet ammar och hur det fungerar på mamman – något man får pröva sig fram till. På detta sätt får barnet en mindre andel kolhydrat och en större andel fett som bidrar till att det blir lugnare i magen.

Vad gäller mammans mat, så är det väldigt individuellt vad ett barn tål.
Det finns ingen generell regel.
Detta är också något man får pröva sig fram med. Det som gäller för ett barn gäller inte för ett annat. Det du äter går över i mjölken, men det tar olika lång tid för olika livsmedel.
Det hänger ihop med om ämnet är fettlösligt, vattenlösligt, vilken surhetsgrad, måltidens totala sammansättning, hur det bryts ned i mammans matsmältning osv.
Det kan ta allt från nästan omedelbart till flera timmar.
Men 1-2 -3 timmar kan man nog säga kan gälla flest livsmedel.

Min mjölk kommer häftigt. Jag har stor mjölkproduktion och ammar på båda brösten vid varje amningstillfälle. Det låter som att texten handlar om Simon så nu blir det nya amningsrutiner här hemma 🙂

fryst bröstmjölk

För att unvika att ge honom av ”dålig” mjölk är det bra att ha utpumpad bröstmjölk i frysen. Det skulle jag ha gett honom igår om jag hade tänkt efter lite tidigare. Den klarar sig ungefär 3 månader i frysen, och 2-3 dagar i kylen. Skitbra om man verkligen behöver en sovmorgon på helgen dessutom 😉

3månadersbesöket på BVC

vaccinIdag var jag med Simon på BVC för andra dosen rotadroppar samt första omgången vaccin via spruta.

Jag gillar inte sprutor, men jag hanterar dem vuxet och stabilt genom att titta bort. När Susanne, sköterskan, tog fram den där monsternålen och preppade för att hugga min son i benet med den gjorde jag likadant som vanligt, men tro för all del inte att jag kunde slappna av. O nej. Jag blundade och väntade, som om det var jag som skulle plågas, men kände istället Simon spritta till i famnen och sedan explodera i gallskrik.

”Sådär”, sa Susanne hurtigt, ”nu är det den andra då. Den andra är värre, det kommer du märka.”

Simon ryckte till igen, böjde sig bakåt som Robin Hoods pilbåge och vrålade så att balansnerven vibrerade i öronen. Såna där skrik han kör med när han har ont, alltså de är speciella. Det skär i hjärtat, man vill släppa allt, ALLT, och viga resten av sitt liv åt att förebygga och undvika det där ljudet. Usch. Det är väl precis det som är meningen, men jäklar vad effektiva de är!

sova på mageHan låter likadant när han har ont i magen, men jag upptäckte igår att han sover mycket bättre på eftermiddagen om han får ligga på mage i soffan. Jag tror det hjälper lite, för det är mest på eftermiddagarna som magen krånglar. Jag frågade Susanne om det här med magläge för småbarn, men hon tyckte inte jag skulle fundera så mycket på det; ”man gör det som fungerar” sa hon, och menade att det är främst på natten som barnet ska ligga på rygg. På dagen är jag ju vaken och kollar honom.