När bilen inte startade

Vi var på landet i helgen – mer om det senare – och eftersom det ligger på en ö så tar vi bilen till en brygga (vi har 3 st att välja mellan) och sen åker vi waxholmsbåt. Igår på väg hem, när vi klivit av båten (denna gång i Trinntorp) och skulle ta bilen, så, hör och häpna, startade den inte.

Jag är bilanalfabet. Hela processen att köpa bil var det Björn som drev – alltså jag menar inte att jag inte ville ha en, absolut, det måste vi, men jag var höggravid och sedan nybliven förvirrad mor och bildjungeln var mig övermäktig. Jag har inte läst nåt om vår bil, jag har öppnat instruktionsboken en gång, och vet inte hur man byter däck. Å andra sidan är jag bombsäker på att jag fixar det när jag måste, men man hoppas ju att man aldrig ska bli tvungen att lära sig. Att allting alltid ska gå som på räls och att alla ska vara vänner (bilen inkluderad).

Anyway, bilen startade inte. Björn och jag bestämde oss för att det var batteriet som inte orkade. Simon var övertrött och bara grinade i sitt säte medan vi båda försökte vända oss till logik, övriga på parkeringen, gamla kontakter samt Google. Björn sprang runt och frågade folk om startkablar medan jag plockade upp Simon för att försöka få tyst(are) och behålla nån form av lugn. Ingen hade startkablar, en tipsade om att ringa taxi så det slutade med att Björn tog en taxi till närmaste bilmek för att skaffa nytt batteri/startkablar/bärgning och kvar stod jag bredvid bilen med en nu halvslumrande unge i famnen och mobilen i handen.

batteritorsk på trinntorps parkering

Efter ett tag rullade det ner en mörk Porsche från vägen, körde längst bort, svängde runt och stannade i mitten med motorn igång. En man klev ur och började gå runt och fota sin bil, som inför en försäljning, och jag tänkte att här har jag min chans, han kan inte smita om han befinner sig utanför sitt fordon. Jag gick bort till honom:

”Schysst bil.”

”A… Tack.”

”Är det för att du ska sälja den som du tar bilder?”

”Nä, nej nej, det är bara för att… ja.”

Han vände sig halvt bort från mig, sådär som man gör när man inte är intresserad av att småprata med en barnförsedd främling på en parkering som man trodde skulle vara folktom så att man kunde ta sina bilder i fred, så jag slängde ur mig mitt ”Du råkar inte ha startkablar?” och höll andan utan större förhoppning.

”Jo, det har jag” sa han och undrade på vilken sida av min bil ha skulle ställa sig. Jag trodde knappt det var sant. Den svarta (?) Porschen mullrade fram mot vår bil, och om bilar hade kunnat lägga armen om varandra hade den gjort det.

porschen som räddade oss

Bilen startade på ett sätt som den aldrig gjort förut, vilket får mig att misstänka att vårt batteri varit dåligt hela tiden och att det till slut gett upp i och med kylan. Jag försökte säga att ”tack” inte räckte, men han ville inte veta av mer än så. ”Jag förstår att det är många som inte stannar” sa han och jag visste inte alls vad jag skulle förstå av det, jag menar en (relativt) ung kvinna med ett spädbarn på armen bredvid en bil med öppen motorhuv är väl knappast en hotfull bild, men strunt samma. Han hjälpte till, och jag önskar jag fått en tydlig bild av regskylten så jag kunde skicka tackblommor.

Känslig med humörsvängningar

Jag känner mig rent generellt mycket känsligare nuför tiden än mitt vanliga jag. Jag menar mitt vanliga jag PK, pre kids. Eller kid, i mitt fall. Jag har som sagt inget tålamod.

Humöret är liksom skört. Jag är överkänslig och suger upp alla känslor jag har omkring mig och tror att de är mina egna, framför allt negativa känslor av nån dum anledning.

Johan och Ann på landet är ett bra exempel. Spänningen som låg under ytan precis hela veckan nötte ner mig helt och hållet och i flera dagar efter att de åkt kände jag mig deppig och dränerad på energi. Deppdipp.

Sen så har vi miniincidenter som i morse som kickstartar dagen på fel fot och får humöret att brinna upp som ett tomtebloss och tvärdö under askan innan jag hunnit orka öppna ögonen en andra gång.

Såhär var det:

Jag sover ganska hårt men liksom släpas i håret upp ur sömnen av Simon som ligger och gnäller. Han gråter inte; han låter förstå att han är redigt less på att ligga i sängen och det kan man förstå. Han har legat där i 12 timmar. Visserligen med 2 matpauser och 2 nappauser, men ändå. Eftersom det bara är lite gnäll, du vet den där sorten som man kan ignorera om man håller på med nåt men som man vet är på lånad tid, så vaknar jag inte helt. Jag halkar in och ur sömnen och har noll tidsperspektiv. Det kan ha gått en halvtimme eller det kan ha gått 2 minuter när jag segar mig upp på armbågen för att ta tag i gnället och får syn på Björn.

Björn ligger och läser sin bok.

Min första sammanhängande tanke för dagen blir att Björn uppenbarligen envist prioriterar sin bok över sonens gnäll och min sömn.

“Ligger du och läser”, låtsasfrågar jag.

“Ja”, säger han.

“Hör inte du att han gnäller?”

“Jo men jag orkar inte gå upp än.”

Tomtebloss. En arg blick. Jag lägger mig demonstrativt ner igen och efter ett par minuter tar Björn med sig Simon upp. Kvar ligger jag och deppar ilsket ihop. Jag underhåller vilda fantasier om hur jag tar DEN DÄR JÄVLA BOKEN ur händerna på honom, springer ut på balkongen i Carinas kök och skickar skiten över vägen och ut i hästhagen på andra sidan. Jag har världens sämsta omdöme, distans, humor och humör på morgonen. Varje morgon.

Senare på morgonen, när jag fått i mig frukost och sitter och ammar, frågar Björn mjukt hur det är fatt.

“Jag fick ett internt utbrott på din bok IGEN imorse eftersom jag tyckte att du prioriterar den framför att ta hand om Simon när han gnäller”, svarar jag surt och vet att jag egentligen inte har tillräckligt med säkra fakta för att komma med anklagelser.

“Jaha”, säger han och fortsätter samtidigt som han lämnar rummet: “men han pratade ju bara. Han lär sig ju aldrig att ligga själv om vi håller på som hönor med honom hela tiden.”

Hönor?! Tomtebloss. Höna? Jag?? FÖR ATT JAG VILL SOVA???

björns bokÄr jag rättvis? Tveksamt. Resonlig? Hm. Är det här viktigt om man bara backar ett andetag? O nej. Men där och då är svaret definitivt ja på samtliga frågor.

Så vad gjorde jag? Jomen alltså jag hade ju fått i mig frulle. Simon gnällde inte längre. Och Björn är en jättebra pappa. Alltså satt jag och glödde stilla inombords fram till lunch och avgjorde sen att jag inte orkade vara sur eftersom jag var för trött. Jo just det, jag fick en släng av paranoia också och fick för mig att Björn skulle tröttna och lämna mig om jag är sur jämt, blev därpå jätteledsen och totaldeppig och ville slänga mig i gräset bredvid promenadstråket och grina, varpå jag lät bli och tog mig samman och fotade den vackra stranden istället.

strandpromenad årestrandpromenad åre indalsälvenVi var alltså och promenerade längs Indalsälven i Åre med Carina idag. Bland annat. Men jag får berätta lite mer om det senare (också).

JAG HINNER INTE MED!

Vi var hemma med en handbromssladd i tisdags, lagade varmvattenberedaren i onsdags, åkte till Höga Kusten i torsdags. Igår turistade vi runt i Nordingrå, idag likadant (jag får berätta mer om det senare), imorgon åker vi till Björns faster Carina i Alsen, sen är vi där i tre dagar innan vi åker hem och ska rivstarta preppningen för Simons (och vår) namngivningsceremoni som ska gå av stapeln den 30/8, dvs Björns sista dag på semestern. Sen har det gått fem veckor (FEM VECKOR!!) och semestern är till ända.

Vad hände? Massor har ju hänt och massor är kvar, och ändå känns det som att vi fick fem dagar snarare än veckor. Jag har framför allt svårt att hinna med bloggen, men jag gör vad jag kan. I september så kommer vanligt tempo vara igång igen i vilket fall som helst.

Anyway, Nordingrå är mitt personliga paradis och jag är ledsen att vi åker vidare så snart.

Höga Kusten

Mormor

Mamma hade abstinens så hon kom och hälsade på efter jobbet i förrgår och åt middag med oss.

Medan vi åt tittade hon på Simon som satt på marken i sin babyseat:

”Han har blivit större. Fast inte tjockare.”

”Större hurdå som?”

Mamma gestikulerar runt sitt eget huvud.

”Han är längre.”

”Runt huvudet?”

”He he he nej han är längre. Mognare.”

”Ja du är en stor och mogen pojke nu, hör du det Simon?”

Simon spanar på oss med halvöppen mun från skuggan under sin mösskärm. En salivbubbla glittrar i solen mitt på underläppen. Han gör en träffsäker imitation av Homer Simpson som tänker på munkar:

”Häääää…”

Skitfin promenad

Nu är vi på Öland istället, hos Björns mamma Annette och hennes sambo CJ. Huset är ganska stort för en sommarstuga, och CJ har berättat att det är 12 km promenad när man ska klippa gräsmattan, vilket han gör ganska ofta.

CJ är den mest intensiva (friska) människa jag någonsin har träffat. Ibland kan jag sitta och bara iaktta honom när han är igång, och tycka det är bättre än TV. Han är 75 år och byggd som man kan förvänta sig av någon som alltid är i rörelse. Första gången jag träffade honom och han fick höra att jag kan franska slog han sig ner bredvid mig där jag satt och åt frukost, och kulsprutade ur sig 45 frågor i ämnet. Sen lyssnade han på svar 1 och sen kom han på att han skulle vattna rosorna och reste sig för att verkställa. Igår höll han på hela dagen med att såga till en ny Ikea-garderob och sedan platsmontera den i lilla rummet som han håller på och bygger om. Dagarna innan vi kom hit målade han om ena sidan av huset helt själv. Idag är han iväg och spelar golf hela dagen. Han är urtrevlig, alert, intensiv och pigg och det gäller att hänga med. Framåt eftermiddagen kraschar han alltid i 1,5 timmes siesta, men sen är han igång igen.

Igår morse vaknade Simon vid 05:30 och vägrade, trots blöjbyte, amning och 30 minuters försök till övertalning via nappfippel, filtdragning och handfäktning, att somna om så vi var uppe mycket tidigare än vanligt och gick en promenad.

strandpromenad i Löttorp
Strandpromenad, start kl 07:50
strandpromenad på Öland
Jättemysigt

 

på hajk med babybjörn
Kl 08:15, Björn hajkar med Simon i koskiten på stranden. Jag valde en annan kort stig ut ur mojset men den trodde inte han på.

Stranden övergick efter ett tag i kohage, en jättehage med egna stränder och en hjulspårsväg genom gräset. Vi gick förbi ett antal kosamlingar innan Björn sa:

“Är det där verkligen kor? Jag ser inga juver. Det kanske är tjurar?”

Jag tittade efter, och nej, inga juver…

kossor

“Det kanske är ungkor,” föreslog jag. Varken jag eller Björn vet särskilt mycket (nästan inget) om djur i allmänhet och ännu mindre om just kor.

“Jaa… eller nej, där är två som mufflar, titta” Han pekade på två hornlösa kreatur som stångades 100 m bort.

“Men alltså, ska vi verkligen va här? Jag tycker vi vänder”, sa jag som redan hade vänt och var på väg tillbaka. Kor är himla stora djur alltså. En sån vill man inte komma på kant med, särskilt inte med en bebis i babybjörn på magen.

Hursomhelst, Simon hade tvärsomnat nånstans där när det stångades som bäst, så det här med att han skulle få massa intryck, bli trött och somna hemma föll ju… men vad gör det. Vi fick en skitfin (pun intended) promenad i alla fall 🙂promenad i kohage

Bara nackdelar med Skåne. Nästan.

Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.

morfar läser tidningen
Simon och morfar läser tidningen

Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.

För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.

Jag fick en egen timme i poolen
Jag fick en egen timme i poolen

 

Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden

Jag är realist

Graviditet samt småbarnsliv har nött ner mina reserver när det kommer till tålamod. Jag har ingen buffert kvar. Allt mitt tålamod lägger jag på Simon och alla andra gör bäst i att sköta sig helt enkelt.

Vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn… Hm, det låter som om jag har 2 barn när jag lägger fram det så där. Saken är den att Björn avskyr att gå i affärer, inte helt olikt säkert hälften av övriga medlemmar av det manliga släktet, och jag är snarare förtjust. Björn bryr sig inte så mycket om hur han klär sig så länge det är bekvämt och funktionsdugligt – återigen inte helt olikt andra män – så jag har med lysande ögon fått ta över ansvaret för klädshoppingen.

Hursomhelst, vi var och skulle leta efter ett par sandaler till Björn på en liten galleria här i närheten. Björn äger inga sandaler. Han hävdar motsatsen, men det är för att han räknar sina cykelskor som sandaler. Vi gick in och ut ur alla skoaffärerna och de enda sandalerna vi kunde se var de där du vet med kardborre. Till slut, när vi var inne på Ecco, tappade jag det lilla tålamod jag haft och stegade fram till tjej som stod och var beredd på att hjälpa kunder:

”Hej! Har du tid med oss?”

”Javisst, vad kan jag hjälpa till med?” sa hon förutsägbart medan jag artigt höll andan för att inte avbryta.

”Vi letar efter herrsandaler. Det är jättesvårt. Vi hittar bara såna där med kardborreband”, jag pekade och råkade höja rösten i tålamodsbrist och frustration, ”och de är säkert praktiska och sköna men de är ju skitfula! Såna sätter man ju helst på fötterna på en treåring, möjligen en panchis*! Finns det ingenting annat!?”

”Älskling, nu är du elak”, skrattade Björn lite generat.

”Nej! Jag är REALIST!!” hojtade jag, tog mig samman och fortsatte med eftertryck mot skoförsäljerskan: ”Jag är realist.”

Skoförsäljerskan skrattade – jag jobbar med service och jag hade också garvat om jag var hon – och började plocka bland läderremssandalerna, men eftersom Björn varken är 3 år gammal, pensionär eller framgångsrik frälsare med tillhörande lärjungar så slutade det med att vi köpte ett par jättesnygga vanliga skor för att ersätta paret som försvann med skolådan. Vi hittade ett par sandalinspirerade skor på en annan butik istället. sandalskor


 

*Panchis = pensionär

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad

Vad alla föräldralediga har gemensamt

Jag läste på en blogg ett inlägg om en pojke som är något yngre än Simon som satt i en bumbostol, och fick för mig att det var en bra grej för oss.
Den ser visserligen ut som en jättepotta men Simon är ett aktivt barn som vill underhållas och helst vara med överallt, så om han kan få sitta upp med oss, om så än så länge bara ett par minuter åt gången, så vore det säkert uppskattat.

Sagt och gjort, jag kollade på Blocket och hittade en till salu här i Helsingborg, så igår kväll tog vi med oss Simon och pappa och åkte för att hämta den.

En sak som ALLA föräldralediga individer har gemensamt, oavsett: de är sällskapssjuka. De kastar sig abstinensfrenetiskt över alla chanser till vuxna konversationer som de kommer över och hon som sålde bumbon var inget undantag. Jättegullig tjej, med tvillingpojkar på övervåningen som det var meningen skulle sova, men hon tog ändå envist sin tid att förklara saker om och hur och när och var och kastade även in vissa endast avlägset relevanta upplysningar. Hon sydde ihop det hela med ”pooojkaaar, ni ska sova nu” vänd mot trappan då och då på motorvägsbred skånska.

bumbostolSimon verkar gilla sin stol. Han får inte sitta i den mer än ett par minuter åt gången än så länge, hans lilla kropp är inte stark nog i sittmusklerna än men hittills har han bara sett glatt förvånad ut när vi satt honom i den.

premiär i bumbostolJa jag vet, man ska inte ha den på bordet. Men vi har suttit 2-4 vuxna runt honom när den testats så det var ingen fara. Förresten, jag skulle gärna vilja veta hur det skulle gå till för honom att trilla ur den, han sitter ju som gjuten i den. Björn kallar bumbon för bebisvas. Den ser hård ut, men den är lite mjuk och dessutom jättelätt att torka av. Hon sa att man till och med kunde sätta den i badkaret och spola av barnet när det behövs.