Hur gick det?

…med allt jag höll på med samtidigt (se föregående inlägg) undrar kanske ingen. Jo, men det ska jag berätta:

  • Simonmaten kommer räcka hela helgen, tror jag.
  • Björn tog ett snack med julgranen när han kom hem.

julgranen har återhämtat sig

  • Ett gäng dregglisar färdigställdes i träningens tecken (med nya maskinen) av mina gamla avlagda tröjor, tillsammans med ett par byxor med matchande dregglis, och senare också mössa. Jag gjorde mössan en storlek för liten eftersom tyget inte hade räckt annars, men vi har ju kompisar som väntar ungar så den kommer nog till nytta nån gång (älska öron). Jag har ingen bild på byxorna eftersom jag inte hittar systemkameran jag fotade dem med, men det kommer väl upp en på Instagram senare.

dregglisar och mössa

  • Jag har sparat 3 st kokos- och rompraliner i kylen till mamma som ska sitta barnvakt åt världens mammigaste bebis ikväll när jag och Björn ska gå på Grotesco. Det är av ren barmhärtighet, för Simon är inte så lättsam som han brukar just nu med sin mammafas och allt. Men det kommer säkert gå hur bra som helst, och det är inte varje kvartal man får gå på teater heller så jag ser verkligen fram emot ikväll.

grotesco på scala

Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂

På BVC av ingen anledning alls

i väntrummet på BVC

Alltså va fan. Blir man inte trött på sig själv eller vad? Jag sitter i väntrummet på BVC med Simon framför ett bilgarage, eller vad det nu är, på golvmattan. Vi skulle vara här kl 11. Klockan är kvart över, när jag äntligen tar upp mobilen och kollar i almanackan.

Torsdag.

Vi ska vara här på torsdag.

Planeringen inför det här besöket kl 11, vilket är den sämsta tänkbara tiden på hela dagen för Simon, började redan kl 05:30 imorse då Simon slapp somna om eftersom jag ville ha honom trött tidigare på förmiddagen än vanligt, så att han skulle somna tidigare och vakna tidigare, så att han skulle hinna äta innan vi måste gå hemifrån.

Jag lyckades. À la merveille. Men jag är inte alls övertygad om att jag kan göra om samma konststycke på torsdag.

Det är en pappa med sin 10-månaders här också, de har varit här och väntat ett tag de med… Jag fattar inte att jag alls reflekterar över detta, jag kan knappt stå för det, men det känns lite dumt att resa sig och bara gå. Jag är inte så stolt över mig själv just nu, och jag vill av någon anledning inte att det ska märkas att jag misstagit mig… Men det är bara att göra, skit i dem.

Det här hade kunnat bli ett riktigt nederlag, om det inte hade varit för att In&Finn har öppnat i centrum och jag hittade 2 vita trälådor med fönsterlock och sorteringsfack där innan vi gick hit. Jag har nu den eminenta uppgiften framför mig att sortera in smyckesdelar i lådorna…

Nu ska vi promenera hem igen.

Välkommen till…

lilla busfrö

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö

 

Vintertrimning av barnvagnen

Jag tror i alla fall att det är bumperskydd det kallas, du vet den där bygeln ungen har framför sig.

pillbandDet var så att jag tröttnade för rätt länge sen på det gamla skyddet jag gjorde i somras, och Simon har inte direkt brytt sig om pillbanden, så jag fick lite tid över jag tog mig tid från tillverkningen av dregglisar och renovering och diskplockning (bland annat) et ainsi de suite och gjorde en ny i fuskpäls. Den nya har 2 öglor, och jag vet inte varför jag satte dit dem. Jag hade väl nån föreställning om att man kan knyta fast saker i dem så de inte ramlar ur vagnen, nypa fast nappbandet och sånt, men mest ser de ut som avlägsna släktingar till öron och jag älskar öron. I hela bebisträsket är öron på saker bland det sötaste man kan komma över.

nytt bumberskydd

Vi fick ett fårskinn av Carina i somras som jag nu använder som liggunderlag i vagnen, men jag får nog passa mig så ingen knycker det – jag tänker när man låser vagnen utanför Minisats eller på BVC eller så.

När jag ser Simon ligga och mysa där bland fårskinn, fuskpäls, åkpåse och overall blir jag nästan lite avis… men jag tänker att en vacker dag är jag gammal och trött och då kanske han har hjärta att köra mig i en rullstol med typ samma inredning. Måste komma ihåg att spara en bild till honom bara, så han vet vad som gäller ifall jag blir senil.

Apropå overall så var mamma snäll nog att kräva att få köpa en till Simon. Jag hade redan köpt en på Tradera som jag visste skulle vara för stor, en olivgrön vadderad/fodrad tjock Molo-overall, men när hon fick höra det såg hon besviken ut och sa att hon ju hade tjingat att få ge Simon en. Jag hade totalt glömt bort det, kom inte ens ihåg det när hon sa det, men så fort det blir varmare än +5° så är molon för varm så mamma kom glatt hit med en orange skaloverall kort efter det ❤

vinteroveraller baby

Alltså jag måste bara få säga hur tacksam jag är att vi har de mor- och farföräldrar till Simon som vi har. Det är inte alla ungar som får rulla på fårskinn från Åre, har så mycket kläder eller får träffa mormor så ofta.

Vi tränar på Simons rum

Ja, tapetseringen är anledningen till att det blev noll tid över till bloggen förra veckan.

aqua and beigeJag har aldrig tapetserat förut – med undantag av Simons garderob – men tänkte att nån gång måste man ju lära sig, så varför inte träna inne hos honom? Det är antagligen ändå där vi kommer få göra om först sedan i alla fall. Jag hittade den här bilden på Pinterest (länge leve Pinterest!) och gillade väggfärgen och den glada känslan den ger. Simons golv är mörkt, precis som hela övervåningen (samma överallt), men jag tror det blir jättebra ändå med en ljus matta, kanske lite gulddetaljer och ljust trä.

Hursomhelst, det var svårt att få tapetvåderna kant i kant, men det gick. Sen var vi på Ikea med mamma i söndags förmiddag och jag fick med mig en puff hem, sen köpte jag en spjälsäng på Blocket (länge leve Blocket!) alldeles efter det så nu är det på gång.

spegel och ram i guld

Jag återfann guldspegeln vi hade i hallen i lägenheten i stan, och gjorde ett nytt besök på Ikea för att köpa madrass till sängen och dekoration som matchar spegeln. Björn satte upp de sista taklisterna i måndags kväll medan jag satt med fotobokseländet.

Nu ska bara mattan lämnas in på tvätt, eftersom Simon antagligen kommer försöka äta upp den också precis som allt annat han kommer i kontakt med. Sedan ska hörnet av väggen alldeles intill fönstret spacklas och vitmålas, ytan ovanpå de inbyggda garderoberna jämnas till med renoveringstapet, och sedan är det bara inredning och detaljer som att slipa, spackla och måla taklisterna och köpa golvlister kvar.

Jag skulle vilja pilla med det nu, men jag måste beställa mat, julpynta och helst byta varselljus på bilen innan Simon vaknar, så… det kommer ta ett tag innan vi är klara. Jag tror inte vi är i ordning med rummet innan den årliga kusinträffen som det är vår tur att hålla i nästa helg.

Äntligen klar.

Vilket mastodontjobb det är att göra en fotobok…! Komprimera 10 månader på 24 sidor, med alla bilder vi har – och de är inte få, det kan man lugnt säga. Jag satt framför datorn hela dagen, alltså hela dagen igår tills hela huvet var alldeles fyrkantigt. Nu har jag suttit hela kvällen och har precis skickat in min beställning, för rabattkoden går ut vid midnatt.

äntligen klar

Det känns helt overkligt. Jag ska aldrig mer göra en fotobok.

Att påbörja nytt projekt

”Egen tid”. Där sitter jag nu. Björn har tagit Simon med sig till sjukhuset igen för att testa jordnötssmör, och det är meningen att jag ska göra en fotobok. Det är ett kreativt projekt som är, em, … oskuld, kan man säga. Jag har aldrig gjort en sån förut och behöver jobba ostört. Så då sitter jag här ensam och nojar över att Björn ska ringa och berätta att vår son vårdas på akuten för allergichock. Risken att han skulle reagera så kraftigt är liten, jätteliten, så jag försöker koncentrera mig på mitt projekt här.

fotobok
Sida 1

Att komma igång med ett nytt kreativt projekt känns, för mig, ungefär som den långa hinderbanan i slutet på Gladiatorerna, så man drar sig lite. Det ska dukas upp med te, möjligen vin om det inte är för tidigt, choklad eller godis, och så ska det bäddas till en mysig hörna som man inte behöver resa sig ifrån, och sen ska det bara bloggas lite innan man kommer igång.

Med andra ord sitter jag och ger mig själv hårdhänta mentala örfilar före starten.

 

Respekt för hantverk

”Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om ”vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

Lilla E